Addiswa

Jag började i tidig ålder med föreningsliv. Mor och far har jag nog att tacka för eftersom jag minns som liten att de jämt var aktiva och hade folk runtomkring sig. Minns att jag någon gång följde med på deras möte.

När jag för första gången åkte till Västanvik Folkhögskola i Leksand med elevrådet så kom den där ordet "aha" det är ju föreningsliv som jag brann för. Den framlidne eldsjälen Gum Anders Andersson tände en ny eldsjäl i mig och jag blev väldigt aktiv i elevrådet när jag kom hem från Leksand.

I många år höll jag på med föreningsliv och politik och även min tid i USA var jag aktiv i olika organisationer. I USA var jag vice ordförande för Internationella klubben med över 600-800 medlemmar och jag bildade föräldraföreningen på Gallaudet och var ordförande i många år med 100-150 föräldrar som studerade.  Sen har jag varit med i så många organisationer att jag utvecklade mitt ledarskap och satsade helhjärtat på föreningsverksamhet och politik.

När jag flyttade hem till Sverige igen så blev jag nästan direkt aktiv i Örebro Dövas Ungdomsklubb och Sveriges Dövas Ungdomsförbund och jobbade till 100% eller 110% och jag älskade det.

Nu på sista tiden så är det så oroväckande att se så många föreningar och ungdomsklubbar som kämpar med sin överlevnad. Allt fler vill inte vara medlem eller är helt enkelt inte intresserad av förening. Dagens samhälle är totalt förändrad på grund av dagens teknologi.

När Gum Anders Andersson lämnade jordelivet så har en av vår tids största eldsjäl lämnat oss och fått många att tänka att han har gjort så mycket för oss. Gum vill att vi ska fortsätta med kampen och jag hoppas att ni som läser det här - ta en titt på er och fundera över hur vi ska kämpa vidare i Gum's anda.  Är det värt att förlora allt som så många av oss inom förening kämpat för?.  Vi behöver er och utan er-  ingen förening - ingen framtid och ingen kamp.

Med min hopp och tro hoppas jag att på något sätt att ni och många andra stödjer er dövförening för nu är det allt för få föreningar kvar och fler är nedläggningshotad.

Bli medlem och visa ert stöd och var aktiv ni med.  

Det här vill jag dela med er:

TIO SMÅ DÖVFÖRENINGAR...

Tio små dövföreningar fanns det förr en tia

En lades ner, sen var det bara nia

Nio små dövföreningar slet utan måtta

En slet ihjäl sig, sen var det bara åtta

Åtta små dövföreningar ville resa nu

En förening åkte vilse, sen var det bara sju

Sju små dövföreningar började baka kex

En högg ved till baket, så bar det bara sex

Sex små dövföreningar börja´ längta hem

En for hem till mamma, så var det bara fem

Fem små dövfröreningar retade en myra

Myran bet ihjäl, sen var det bara fyra

Fyra små dövföreningar ville fjällen se

En frös ihjäl, sen var det bara tre

Tre små dövföreningar i protest-march gå

De hade ingen tillstånd, så blevbara två

Två små dövföreningar satt i solen sken

En solade ihjäl sig, sen var det bara en

En liten dövförening så ensam bland alla troll

Den kämpade och slet, till sist så var det noll

Visst var det bättre förr, när alla hjälptes åt. Vart är vi på väg nu? Man blir riktigt rädd

Så skrev Berit Forsberg från Borås Dövas Förening och jag håller med henne

Man blir så rädd och orolig när framtiden ser ut så - Hur ska de som kämpar för dövas rättigheter orka kämpa för att vi ska ha det bra i samhället när inte så många hjälper till?

Någonstans finns det flera eldsjälar där och vi behöver er!

För några månader sen fick jag hem ett brev från Nora kommun där man erbjöd 5 åringar att börja på förskolan. I dag börjar ju barn som fyllt 6 år i f-klass men nu hr Örebro kommun bestämt att prova med 5-års verksamhet och Nora är en av försök som fått uppdrag att se om det finns intresse eller inte.

I början var jag tveksam om det var bra ide att låta Colin få börja på förskolan även om jag känner att han behöver få utveckla sig. Förskolan tror jag det inte är något fel på, men på eftermiddagarna är det fritids som gäller och det är då jag inte tror Colin är mogen för det. På fritids är det barn från F-klass till årskurs 3 och min lillgrabb är nog lite för liten för att umgås med barn i den åldern förutom 6åringar.

Jag bestämde att anmäla Colin ändå och om jag ser att han inte är redo innan höst är det bara att ändra och låta honom få fortsätta gå på dagis. Man har den senaste tiden läst om folkpartisten, Jan Björklund som säger att skolan måste bli bättre, att betyg ska ges i tidigare skede än på högstadiet och att man måste få ordning och reda på skolan och så mycket mer. Ibland kan jag hålla med Jan Björklund med hans argument när det gäller skolpolitik för det är bra att vi nu måste fundera över hur skolan ska bli bättre för våra barn och ungdomar.

Jag vet inte riktigt vad ni tycker om Jan Björklund och hans skolpolitik, men vad tycker ni om att ge betyg i tidigare ålder? Att barn ska börja i skolan tidigare?. I många länder börjar barn i mycket tidig ålder i skolan och de klarar sig bra i skolan och framtida mål som de studerar till.

Min äldsta dotter, Channie bodde de första åren med mig i USA och hon gick i skolan som 2 åring och jag tyckte det fungerade bra. Det var mycket lek och man undervisade barnen på så bra sätt och jag tyckte att deras system var bra. Så därför förstår jag Jan Björklund med poängen att försöka låta barnen börja tidigare.

När jag anmälde Colin till 5 årsverksamhet så fick jag i dagarna nu veta att Colin var den enda 5åringen i Nora kommun som ansökte till förskoleplats. Det är intressant att ingen ville anmäla sina barn. Visst behöver barn leka och få vara barn, men jag tycker bara det är så intressant att så många föräldrar tvekar till att ge barnen en chans och se om det funkar för det är ju bara en test period för att se om det är bra eller inte.

Inom snar framtid tror jag att vi måste anpassa oss till vad så många länder gör. Jag tror vi är ett av de få länder som inte gör som de andra att låta barnen börja skolan tidigare och att låta barnen få tidigt betyg.

Vad säger ni om det?

Skolbloggaren Addie

För ca 2 veckor sen köpte jag en spegel till lilla hallen. Nu frågar jag mig själv om det var smart?

                                                                          

Som många av er vet så kämpar jag att gå ner i vikt och jag motionerar, tränar hos Friskis och Svettis och äter mat och noterar allt jag gör.

Innan hade jag ingen spegel i hallen utan jag tittade in hos Channie då hon har en spegel. Ofta bara snabbt för att se om kläderna är ok innan man drar till jobbet.

Nu börjar jag få ångest att se spegeln i hallen för det är där jag klär av eller klär på mig. Usch vad jag hatar att se mig själv och säger allt mer att jag inte alls tycker jag gått ner i vikt. Jag har dålig självförtroende och har komplex på några ställen här och där.

Är det så bara i mina ögon att man ser sig själv och tycker man är tjock?. Man kan se förändring när jag har kläder på mig då allt fler byxor börjar bli lite för stora och att jag nu kan ha kläder i mindre storlek.

Vad ska jag göra?? Ta bort spegeln eller låta den vara kvar och bara liksom övervinna självförtroendet?

Rosen den vill jag ge till mina barn och det ska vara en varje ros som skiner som bilden o lyser så vackert.

Barnen, de betyder så mycket för mig och de ger mig så mycket kärlek, skratt och glädje.

Jag känner mig trygg som mor för jag vet att vår relation är bra. Vi säger alltid att vi älskar varandra när vi skiljer oss åt. På bussen säger jag det ofta innan mina flickor stiger av och när jag lämnar pojkarna på dagis så vinkar de alltid och sänder massa pussar och tecknar I LOVE YOU

Det är en skön känsla när jag ska jobba för dagen.

Häromdagen skrev min äldsta dotter på bloggen om kärlek och jag blev rörd hur hon utryckte sin kärlek till mig och så här skrev hon:

kärleken är obeskrivlig det finns ju olika sorters kärlekar. Kärleken för sin mor, för sina kompisar, för ett husdjur vad som helst. Men en sak jag vet är att jag alltid kommer att älska min mamma och hon mig.