Norr upp..
I morgon tidigt pa morgonen bar deet ivag for mig, Tina och Colin upp till Norrland - ja till vackra Pitea och dar ska vi fira med goda vanner. Det blir en lantliv, ridning, klappa kor och vara ute i naturen och bara se och forundra av all sno. Jag hoppas vi hinner till Piteas havsbad och bada inne pa aventyrsbadet.
Det blir en spannande resa men vagen dit upp blir lang.
/Addie
GOD JUL TILL ER ALLA...
I visaa situationer...
I dag (måndag den 22 dec) fick Tina och jag tid hos röntgen för att kolla upp Tinas hand. Tina fick gå in för att göra extra kontroll över sin hand eftersom man inte kunde se om handen var brutet eller om det fanns sprickor när hon röntgades på akuten i lördags. När hon var klar så gick vi till väntrummet för att sedan träffa läkaren.
På väntrumet stod det nästan fullt med folk och jag tänkte: Jaha nu får man sitta i timmar och vänta tills det är Tinas tur
Jag tittade på tolken och frågade:
Hur länge är du här?
Till kl 12
Va? dert är ju mindre än 45 minuter kvar tills du slutar
Ja
Hmmm låt oss gå till receptionen och tala om att jag bara har dig i 45 minuter
När vi kom dit så sa kvinnan på receptionen att hon kan kolla om det går att få tid innan tolv men att hon inte kan lova något.
Vi satt och väntade och ca 15 minuter innan klockan var tolv så kom en syster o ropade på Tina
systern tittade på klockan
oj det är min mindre än 10 minuter kvar så varsegoda
Vi fick snabbt träffa läkaren och fick nu besked att Tinas hand var okej och att det inte var brutet och det fanns inga sprickor utan att hon hade stukat sig riktigt ordensligt.
Jätte skönt att höra och när jag tittade på klockan så var det några minuter kvar till kl 12 och vi gick igenom väntrummet för att gå hem och jag log och tänkte:
Det är så skönt att i vissa situationer är det perfekt att man har tolk för då kan man få snabbare service och slippa vänta i timmar på att få träffa läkare eller vänta på det man ska i andra situationer än på sjukhusbesök.
/Addie
Julens ledighet började inte så bra…
Jag var glad över att julens ledighet nu är här, men det började inte med bra start.
Pojkarna blev sjuka och det var tufft att ta hand om två småttingar som inte mådde så bra. Nu är de äntligen glada och piggare.
Athina cyklade till affären för att köpa lite gott, men på väg hem så skrämde en man henne så att hon cyklade fort och ramlade omkull.
Det visade sig en halv timme senare att vi åkte in till akuten och hem sent på natten kom vi hem med gips på handen som hon har nu. Följande natt hade hon så ont och jag tyckte det var så synd om henne.
Nu hoppas jag innerligen att julen blir en fröjd tid för mig och barnen och att inget annat händer så låt oss bara få njuta och ta det lugnt de närmaste dagarna.
Julkramar från
Addie
julens festligheter...
Det ska bli så gött och sen är det lussebullar och pepparkaksdeg som ska fixas. Så mycket ska hinnas innan julen kommer. Det blir en mysig stund med flickorna min och jag längtar...
Här bjuder jag...
Att det är kallt ute och att visa en bild på mig som 16 åring i sommarens kläder är något jag vill bjuda på.
Jag har många fina o härliga vänner på facebook och det är kul när de sätter in bilder och skriver "old times" eller "MSSD memories" och "College memories"
Här fick jag se en bild på mig tillsammans med mina Amerikanska vänner och när vi åkte på vår senior trip ner till Florida och besökte Disneyland.
Jag var 16 år, en ung tös och när jag tittar på bilden så har jag måna fina minnen då jag studerade som utbytes student i ett år på Model Secondary School for the Deaf i Washington D.C.. 
Susan Straight, John Kirby, lilla jag och Phil Mc Coy
Det tråkiga...
Det är tråkigt att skriva det här.. Shame on you - Fy skäms på dig
Denna riktar jag till denne som kommenterade i min blogg och som jag snabbt tog bort då du skrev min kollegas namn
Det tråkiga är att du som skrev och nämnde en elev på skolan som faktiskt var något som inte hela Sverige ska veta så använde du din lärares namn här på kommentaren som jag trodde var min kollega. I det skrev du känsliga saker på min kommentar här på bloggen och du tänkte dig inte inte för - Att använda din lärares namn var att du kunde ha riskerat hans jobb.
Tänk om en annan kollega hade läst min kommentar och sett min kollegas namn du använde och sedan kanske informerat det till chefen och kanske skapat problem kring hans jobb. Har du ingen medkänsla? är det så svårt att förstå att det du gör är dåligt?
Det tråkiga är att du förstör för mig när jag bloggar och meningen är att jag vill ha viljan att blogga och skriva ut mina tankar att dela med andra.
Som jag tidigare skrev så har så många elever kommit o sagt att de läst min blogg och det stör mig ibland och ja jag är lärare, men i bloggen är jag ADDISWA - EN PRIVAT PERSON SOM SKRIVER MINA TANKAR.
Förstör det inte för mig att ge upp att blogga på grund av detta. Visa respekt och behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Jag hoppas att du som läst det här och känner dig träffad - jag blir glad om du kommer och ber om ursäkt för det du gjorde mot både mig och min kollega.
Ni andra (elever) som snackar så mkt om min blogg- visa respekt och låt mig helt enkelt få vara ADDISWA
Jag tycker om att skriva och jag hoppas att jag inte tappar motivationen att fortsätta blogga. Man vill skriva och dela ut erfarenheter och även ge ut kunskap som andra lär av mig. Det är något jag tycker om så förstör det inte för mig.
/Addiswa
Funderar...
Sitter och funderar på om det är värt att blogga?.. På senaste tiden har allt fler av mina elever kommit fram och sagt att de läser min blogg. Några uppskattar det och andra tycker jag med deras snack om att de går lite för långt och då känns det inte så riktigt roligt.
Funderar på om jag ska censurera och istället börja med lösenord och endast ge till vänner som kan följa upp min blogg. Jag känner mig helt låst i tankar på vad jag ska skriva för man har blivit lite trött på några av mina elever som kommer och kommenterar min blogg.
Visst är jag medveten om att jag valde att skriva blogg och låta andra läsa, men ibland man kan känna att vissa snokar allt för mycket om mitt privata liv att de till och med vill veta lite djupare om mig vilket jag tycker inte angår dem. Hur mycket ska man skriva och till vilken gräns?
En undrande Addie
Glad Lucia..
Colin och Yannick
Vad gör man…
I går (torsdag) var det en total svart dag för mig och jag hoppas jag inte får otur i framtiden
Det är så stressiga dagarna och allt ska hinnas och på jobbet ska man göra det och det och till o med hinna träna teater inför jul avslutningen på skolan.
I går hände det som inte fick hända
Jag var stressad o skyndade mig till teatern o repeterade sen efter missade man bussen och var försenad för att hämta pojkarna.
När man väl har hämtat pojkarna och handlat lite mat o sen väl hemma framför dörren så upptäckte man det man fasar över
Var är nyckeln?, det måste finnas någonstans?
Händerna svettades och så pratade jag för mig själv.
Hur kan det hända, hur kan jag vara så dum som glömde nycklarna kvar på jobbet.
Försökte tänka positivt och gick över till min granne A som tyvärr ej var hemma men att hennes inneboende var det. Det värsta var att min mobil var hel död för batterierna hade tagit slut suck...
Tiden gick jag försökte ringa till min stora tös C som en galning utan framgång.
Tina hade sin cheerleading så jag bestämde att ta grabbarna ner till pizzerian och undertiden vänta på Tina.
Halv nio kom hon och åter var det nåt som inte fick hända
Tina glömde nyckeln hemma och så var hennes mobil stängt precis som min och behövs laddas.
Vi gick hem till A och där försökte jag ringa tösen och flera kollegor och timmarna gick.
Till slut när klockan var ca 23.00 så var min chef den enda som var min räddning och det är tack vare honom och en kollega som jag äntligen fick mina nycklar och de är båda guld värda för utan dem hade jag nog blivit tokig.
Morgondagen var ju att pojkarna ska ha lucia och kläderna ligger hemma och väntar och att Tina även hon har lucia så vad hade man för val??
Lås tjänsten var ingen ide för då ryker pengarna och mindre julklappar blir det till barna min.
Det här hoppas jag aldrig få uppleva igen och jag hoppas att jag inte får otur i framtiden. Ska vara glad att det hände just i Örebro och inte i Nora som vännen A sa till mig.
/Från slarvfian Addie
Visst är det irriterande...
Mina flickor lägger glas varstans
Mina flickor äter i sitt rum eller i vardagsrummet och lämnar talrik, bestik och glas efter sig
När det börjar bli lite disk - så ser de det inte och diskar inte
När papperskorgen börjar bli fullt så är de helt blinda och fixar o kastar inte
När de fixar håret och smink så lämnar de i det skick när de är klara vilket inte är så trevligt
spiller de eller tar fram saker från kylen så lägger de inte alltid tillbaka grejjerna
toarullen den är slut men de orkar inte byta till en ny rulle trots det är så NÄRA och inte till stor besvär
Det är märkligt att trots man tjatar och tjatar så blir det ändå inget av det.
Vad ska man göra åt tonåringarna!!!
/Addie
Fin helg och O, helga natt
Det var en avkopplande och skön helg och ingen stress spökade hos mig.
I dag den 7 december så gick jag och stortösen och lyssnade på O, helga natt som Örebro kommun arrangerar varje år. Dit kommer ca 20.000 personer för att lyssna på olika artister.
I år var det något extra för speciellt oss teckenspråkiga. Tommy Fransson tolkade alla låtar och så hade vi en teckenspråktolk också som tolkade vad som sas. Jätte härligt tycker jag. Tyvärr från min kassa mobilkamera men...
Här ser man Tommy Fransson översätta sånger på lilla bilden. Det var otroligt och Tommy är WOW måste jag säga. Så otrolig skicklig på att översätta sånger och man kände sig en av alla tusen folk o att känna sig delaktig till 100%.
Det roliga är att barn från årskurs 4 var med och dansade från Karl Johans skola och dessutom fanns det några i kören som gått på mina flickors skola och är dessutom flickornas lärare i någon ämne. Hon som sjunger på skärmen har dessutom varit en av skådespelarna när Channie visade julkonsert om Vargen som tyckte synd om sig själv och hon är en fantastik sångare och sjöng tillsammans med barnen från Karl Johans skolan för 2 år sen.
Åkte hem nöjd och belåten och var frusen från topp till tå men det var värt att stå ute och lyssna och det händer ju bara en gång om året.
/Addie
6 december....
Daniella Olympia Elisabeth Josberg - en vän som jag saknar så enormt mycket och 14 år har gått. För er som inte vet vem Daniella är:
Daniella Josberg, född 1972, var juridikstudent och programledare i Sveriges Television. Hon dödades i samband med Stureplansmorden 1994. Vid 15 års ålder började Josberg studera vid Gallaudet University i Washington D.C. i USA. Efter fyra års studier tog hon examen och återvände till Stockholm. Hon började plugga juridik på universitet i Lund och hon skrev också en bok, Döv - javisst, om sin uppväxt i en hörande familj, sina studier och om dövas situation i Sverige. Under studietiden fick hon anställning på Sveriges Television i Falun där nyhetsprogrammet "Nyhetstecken" sändes.[1]
När Josberg lämnade Sturecompagniet den 4 december 1994 blev hon skjuten av Tommy Zethraeus. Hon träffades i ögat och halsen och fördes svårt skadad till Karolinska sjukhuset. Hon opererades i omgångar i 22 timmar men avled av sina skador klockan 16:45 den 6 december.[2] Efter hennes bortgång inrättade Jerringfonden till minne av Josberg ett stipendium för att möjliggöra akademiska studier i USA för en döv person i åldern 20-25.
På min blogg har jag tidigare skrivit om min vän Daniella så på vänstra sidan kan du klicka på april 2006 och där skrev jag om vännen Daniella och mina minnen med henne.
Häromdagen så var det någon som frågade lite om Daniella och hur livet skulle varit om hon levde än idag.
Jag sa att hon säkert i vår dagens liv vara en framgångsrik advokat för så envis som hon var så hade hon fullföljt sina studier.
Vara en underbar och sträng mamma
Aktiv i frågor när det gäller funktionshindrandes rättigheter
Ja det finns så mycket mer för hon ville så MYCKET minns jag. 
I mina minnen lever du kvar och du kommer alltid vara en del av mitt liv..
Problem att kommentera
Men testa nu här och hör av er om ni kan kommentera...
/Addie
Just nu...
Just nu vill jag bara se mina pojkar som
som Colina och Yannika - se dom som söta prinsessor
På sista tiden har pojkarna gått mig på nerverna, de är trotsiga, allt för aktiva/vilda och lyssnar inte på mig.
En morsa är jag som ser ut så här
Ständig snack med pojkarna, att de ska försöka lugna ner sig, att de ska lyssna på mig men deras öron är helt stängda.
Denna stund vill man se
Colina och Yannika - då hade det nog varit lättare att hantera dem..
MEN
tänk om Colina och Yannika inte är så söta prinsessor som man förställer sig i förbjudna tankar....
Det finns ju vilda prinsessor där ute som mor och far kämpar så... Så det är bara att härda ut med mina 
Prinsar - med tiden lugnar de nog sig - det får jag hoppas på..
De betyder allt för mig...
