Addiswa

Min föreläsning till TUFF föräldrarna i Leksand var en ny erfarenhet för mig. Jag berättade om min uppväxt som hörande till hörselskadad och sen döv och därefter beslutade CI operera mig för två år sen.

Jag är en van föreläsare, men den här gången upplevde jag en annan typ av föreläsning och jag kände i början att jag inte nåde åhörarna som lyssnade på mig. Det var ca 60 föräldrar och sen en grupp hörselskadade ungdomar som var på läger och ville vara med och lyssna.

Jag berättade om min långa stig som var krokig och att på stigen jag gått har jag upplevt så mycket som har med hörsel och framtidsplaner att göra. Stigen var inte alltid så lätt men så är det väl för alla som vandrar på livets stig.

Berättade bland annat om min familj, mina känslor, besvikelse, självförtroende och att sen det negativa till positiva stigen, om teckenspråkets betydelse och sen fick åhörarna se perspektiv där jag var med och berättade om min CI i 15 min. Sen fick de dela i grupper och skapa frågor som de sen efter rasten ställer frågor till mig. 

Vid frågestunden kom det mycket som också var nytt för mig. Det här är TUFF föräldrar som har döva och CI barn och de är i en annan situation. När jag upplevde en annan känsla av att nå åhörarna så var jag tvungen att prata med den ansvarige kursledaren och hon tog upp bra saker. Den här gruppen av föräldrar bearbetar fortfarande sin sorg över att deras barn är döv, det är så mycket nytt i deras liv ett liv som de inte har förväntat sig och i deras perspektiv aldrig sagt att de ska lära sig teckenspråk men att det är ett sätt för att kommunicera med sina barn. Så det kan vara en annan känsla då jag berättade om mig och att jag CI opererade mig i sen ålder.

Men några frågor var intressanta och det är så anmärkningsvärd hur olika CI team behandlar sina patienter runt om Sverige. Vi är så dåliga på att ha gemensamma mål som man strävar och arbetar för och man blir så förvånad att varje CI team gör det på olika sätt. I Malmö upplever föräldrarna där att de inte får den stöd som de behöver som bland annat hjälpmedel medan CI teamet i Huddinge har bättre stöd och hjälper föräldrarna i olika situationer. Många föräldrar upplever att hörselvården, CI och landstinget skyller på varandra hela tiden och jag med sorg i hjärtat tycker det är tråkigt att flera föräldrar upplever så. Att de mitt i sorgen och allt ska uppleva det som tar på kraften är inget man vill att någon ska ha.

En intressant fråga som jag fick från deltagarna som är hörselskadade är att de undrar över mina framtida föreläsningar. Jag föreläser ofta till grupper som är hörande och här står jag och tecknar och använder tolkarna men om jag i framtiden kommer att använda tal istället för att teckna?. Det var en svår fråga och jag svarade ärligt att jag känner mig trygg när jag tecknar och att tolkarna översätter. Jag är osäker på min röst och de som är van vid min röst förstår mig men förstår 20-40 personer min röst? Jag kanske borde testa lite i början av föreläsningen om att först använda tal och därefter tala om att jag gärna vill ha tolk. När jag var på Välviljans apartheid hos Sveriges Radio så fick jag även frågan om jag ska använda tal i direktsändningen och jag satt och grubblade och sa sen nej för när man är i direktsändning så är det ju flera hundra som lyssnar på mig och då är det ju också frågan om alla förstår mig. Men det är en intressant tanke så kanske jag ska försöka tänka positiv och testa och se om jag ska använda tal eller inte?!.

Jag önskade så att jag stannade kvar över en natt efter föreläsningen, men hade bråttom hem och det var fler föräldrar som gärna ville prata med mig och ställa frågor och det kändes så dumt att säga att jag måste hinna med tåget. Jag hann träffa några härliga barn och föräldrarna pekade och visade att jag hade CI och hos några lyste de söta ögonen med förvånande blick och log. I mina ögon när jag ser på dem så är jag glad och här är jag en bra förebild till de här barnen och det betyder mycket för mig.

En söt grabb som jag blev så förtjust i var en kille på 5 år som kom till Sverige för ett halvt år sen, han är född i Adis Abeba i Etiopien och hans ansikte sken som solen när hans mamma berättade att jag också kommer från Etiopien och de söta händerna han tecknade " hon från Etiopien" ansiktet lyste och vi fick så bra kontakt att jag bad föräldrarna att få kontakta dem och skriva mail och att jag gärna kommer och hälsar på när jag är i Stockholm. Föräldrarna blev så glada och jag ser verkligen fram emot att få lära känna den här familjen.

Jag åkte hem nöjd med ett leende och med rikare erfarenhet och är SUPER NÖJD..

/Addiswa