Addiswa

Att man är en tonårsförälder det är vad vi alla som har barn får uppleva. Jag har två flickor som är i tonåren och det är spännande men också skrämmande som mamma.

Jag insåg att när jag själv var tonåring så hade jag inte min mamma dygnet runt som mina flickor har med mig. Jag flyttade till Örebro som 12 åring och bodde på elevhem och sen på veckohem och det var nog de som jag bodde hos som fick hantera mina tonårs bekymmer. Men jag har inte något minne av det och jag tycker det är konstigt. Jag minns inte vem jag pratade med eller vände mig till när jag behövde prata och de frågor jag funderade över och den tid då jag hade livskris.

Jag frågade min mor hur relation mellan henne och mig var då jag inte bodde hemma och åkte hem på helger eller de helger jag ville åka hem. Det var inte så mycket vi pratade om sa hon och hon sa också att jag hade hemligheter men att vi försökte prata saker och ting som jag undrade över när det gällde mig. Trots det minns jag ändå knappast, men jag vet att min mor och jag hade bra kontakt och att jag vände mig till henne. Men jag kan ändå inte jämföra det som jag upplever med mina flickor och jag tycker ibland att det är svårt.

Flickorna min tar upp om livet, bekymmer, om skolan, om rädslan och så mycket mer och jag är glad att de anförtror sig till mig. Ibland känner jag mig som en osäker mamma för jag kan inte jämföra hur jag hade det som ung på grund av att jag bodde så långt från min egen mor. Ofta känns det som om jag inte ger tillräckligt med stöd till flickorna men jag gör så gott jag kan och av den bästa situationen.

Just nu tycker jag det fungerar bra men jag har ändå den lilla rädslan att jag inte räcker till och kan ge den kunskap och erfarenhet som mina flickor behöver.

Att vara tonårsförälder - det är på gott och ont.