Addiswa

Min älskade stora tös, Channie har sin konfirmation i två dagar. I dag (lördag) gjorde hon och hennes grupp bra redo redovisning. I morgon (söndag) så kommer släktingar och vänner för att fira hennes stora dag!

Intervju hos Sveriges Radio 25 maj

Jag lovade berätta hur det gick med intervjun hos Sveriges Radio. SR hade från den 19 maj till 25 maj en kampanj om välviljans apartheid och det handlade om hur funktionshindrande har det i dagens samhälle. Som vi alla vet så ska tillgängligheten vara klar för funktionshindrande från och med år 2010 så nu är det kampanj om hur bra det gått och om regeringen uppfyller de krav eller inte.

Jag berättade hur det är att vara döv mamma till 4 hörande barn och om hur tillgängligheten anpassar till mig i olika situationer. I radion sa jag att mina öron är ofta mina tolkar och då menar jag att jag lånar tolkarnas öron för att bli hörd och förstådd. Att gå på föräldramöte är ingen höjdare för mig som mamma. Varför jag säger så är för att det är jobbigt att gå in i ett klassrum och då ser hur föräldrar pratar med varandra, skrattar och umgås på en naturlig sätt medan jag står i ett hörn och tittar på med två tolkar. Jag och föräldrarna har ju något gemensamt - att vi har barn i samma klass och att vi diskuterar barnens skolgång och planering tills de slutar skolan. Ofta tycker man det är tråkigt att sitta där och vänta tills mötet börjar sen är det också så att vem är det alltid som ska ta första steget? De eller jag och självklart är det alltid jag som måste ta steget för att bryta isen och säga att jag är precis som en förälder ska vara förutom att jag inte hör så bra. Jag sa också att man önskade att folk SKA våga komma fram till mig och försöka kommunicera går det inte så finns det alltid papper och penna!

Journalisten frågade också vad som är mest är jobbigast att vara förälder och jag sa att i vissa situationer så kan jag tycka det är jobbigt när t.ex Tinas klass ska ha klassfest/disco eller som nyss när de sov på skolan en natt, då behövde lärarna flera föräldrar som kan ställa upp och hjälpa till. I det fallet vill jag inte ställa upp för jag vet att jag kommer att vara ensam och att ingen kommer att prata med mig, att det är nog jag som får ta steget hela tiden och så vill man ju inte ha det. Sen sa jag att mina barn är unika för de har en döv mamma och att vi har våra livstil och värderingar när det gäller dövas värld och hörandes värld.

Man fick olika frågor men här är två saker som jag tog upp och det var många som tyckte det jag sa var intressant. I studion var det flera personer med funktionshinder. En som jag blev så imponerad över var en man som var helt blind och att hans fru också var blind och att de nyligen blivit föräldrar och han berättade att de inte får mycket stöd från kommunen och att de bara får hjälp 8 timmar i månaden. Jag har fokuserat så mycket på hur vi döva och hörselskadade har det och glömt att det finns andra som har det mycket värre än mig som bland annat det här paret som är helt blinda och har ett barn att ta hand om. Många har det svårare och man kan börja undra om regeringen verkligen kommer att hålla löfte om:

Tillgänglighet för alla år 2010?? Det tror jag knappast för de har mycket kvar att arbeta fram för att uppfylla de mål som ska passa för oss alla med funktionshinder.  

Lite bilder från Välviljans Apartheid med Sveriges Radio

Precis innan intervjun:   Nu intervjuas man:

 affishen       Här är politiker som vi fick ställa frågor till.

Konserten med Karl Johansskolan var kanon. Man är så imponerad över hur duktiga våra barn är. Channie och en klasskamrat hade producerat och filmat hur klassen har tränat och förbereds till Wallans konsert och det var kul att se. Jag tycker det är härligt se att mina flickor tycker om musik och känner harmoni inom mig.

När jag som liten kunde höra så älskade jag musik och jag ville mycket. Jag minns att jag gillade att sjunga och jag dansade folkdans och gillade att spela flöjt och piano. När jag hörde sämre så var jag nog ledsen över att man inte kunde höra all musik som jag ville för musiken var en del av mitt liv. Jag minns att jag och min storebror spelade piano tillsammans hemma i Katrineholm, vi testade och provade och spelade samtidigt och jag tyckte det var härligt.

Här är en bild på mig när jag spelade flöjt 

Självförtroendet var som botten och jag slutade med allt som har med musik att göra, inom själen kände jag saknaden av musik. När jag sen flyttade till Örebro började jag med musik igen tillsammans med döva och hörselskadade och vi bildade en dansgrupp och reste runt och var med på tidningar och det var nog den bästa höjdpunkten i mitt liv. Nu idag lyssnar jag för det mesta och njuter av, men har ändå den där sugen att börja spela piano igen.

Jag njuter av att mina flickor tycker om att sjunga och dansa och det är roligt när båda går på musikskolan. Det blir nog intressant att se vad mina pojkar väljer sen när de blir stora. Hemma kan ni ju förstå att flickorna sjunger mycket och lyssnar på musik och ibland så uppträder flickorna för mig eller för familjen när de har lust. Till och med mina söta prinsar sjunger och vill visa att de också kan.

Det är härligt med musik i hemmet

Musikbloggaren Adddiswa

Ringde till SR och kontaktade Ami för att höra vad det var för intervju och där satt man fast en timme i telefon.  Den här veckan forskar SR mycket om tillgänglighet för funktionshindrande och tar kontakt med olika personer som de sökt och hittat. Min hittade de via bloggen och tyckte att det jag skriver är intressant och för min del tycker jag det är roligt att det åtminstone finns någon eller några som tycker jag skriver bra. Jag är ofta osäker på om mina inlägg är bra eller inte och det är ju inte alltid man får kommentar att man ibland tror att det jag skriver om inte är så intressant.

Ami ville veta hur jag som förälder klarar mig i vardagslivet som döv mamma till 4 hörande barn. De hade läst bland annat hur jag känner mig när jag ska gå på föräldramöte och där se alla föräldrar prata med varandra, skratta och ha intensiva diskussioner. Där står jag bland föräldrar som vi har något gemensamt - att våra barn går i samma klass, men att jag alltid får stå ensam med tolken tills mötet börjar. Det är ju så att jag måste ta steget först för att prata med föräldrar för de visar ju hur osäkra de är mot mig och att ingen vågar komma fram och prata med mig.

Det var inte bara det utan vi tog upp om allt annat som har med mig som funktionshinder att göra bland annat om arbetslivet, tillgänglighet till tolk och mycket annat. Jag sa bland annat om att jag oroar mig över så att inte regeringen når det mål som de lovat - Tillgänglighet för alla år 2010 för jag ser att det är så mycket kvar som de inte kommer hinna med. Det är mycket som vi döva fortfarande har problem med och det är bland annat om information, tolk och mycket mer.

På söndag ska jag till Stockholm för att medverka på Sveriges Radios direktsändning där de ska i 3 timmar ta upp om tillgänglighet för funktionshindrande och ni som känner mig, ni vet hur jag är för jag brinner ju för det här - att kämpa för våra rättigheter och för att vi alla ska känna oss delaktiga i samhället. Visst är det självklart att jag åker och medverkar och lyfter fram diskussioner om det som är viktigt för oss - Tillgänglighet för oss alla år 2010

Hej, jag jobbar på Sveriges Radio och vill komma i kontakt med bloggaren

"Addiswa - en stålmorsa med många bollar i luften!" Är det månne du?

Jag jobbar just nu med en temavecka om funktionshinder som ska gå i P1

nästa vecka och det är med anledning av det som jag skulle vilja komma i kontakt med dig.

Ring eller mejla mig så snart du kan,

vänliga hälsningar

Ami Hedenborg

Kär bloggläsare!

Någa saknar att läsa min blogg och som ni förstår är det ju mycket som händer hemma hos mig. Tyvärr har vår dator lagt av så det är bara att jaga efter en billig dator att köpa så nu kan man inte skriva hemma då vi lever i "stenåldern" just när det gäller dator!.

Jag glömde kvar min mobil hos min kusin i Småland och jag fick panik över det och bad kusinen skicka mobilen så fort hon kan.  Var utan den i 3 dagar och egentligen ska man ju försöka koppla av och vara glad över lite timeout från mobilen men NÄ jag är faktiskt BEROENDE av den och blev nästan tokig av att inte ha nallen!!!

Förstår inte riktigt hur vi klarade oss utan mobil o dator förut även om jag tycker att förr i tiden var det bättre för då var man inte så stressad som man är nu. Folket var mer glada, hade tid för familjen och allt om man jämför hur vi lever idag. Jag kände mig faktiskt stressad till MAX utan mobil för det är pga jobb, mina elever, mina flickor och folk som vill få kontakt med mig ang lgh som jag försöker hyra ut i Nora.

Nu har jag nallen och det är skönt och jag är lugnare på nåt sätt men ändå stressad inombords då man ska hinna med så mycket som kommer i dagarna och framöver.

Ang färg som jag och flickorna diskuterar om så vill Tina ha gammal rosa färg i sitt rum och jag suckar för jag vet hon kommer tröttna på det. Tösen Annie vill ha mörkbrunt i sitt rum och starka färger som ska lysa upp rummet, bland annt guld, stark grönt, rött och ja hon har en intressant inredningstanke.  Jag vet inte riktigt vad jag vill ha själv för jag är så himla dålig på sånt så jag kanske väntar med att måla mitt rum. Pojkarnas rum är jag sugen med nåt med rött och starka o glada färger och inte så som de flesta inreder i en pojkrum - det ska vara nåt annorlunda. Vardagsrum blir nog nåt med fondvägg som cappucino färg. Köket har jag inte bestämt än så jag får se hur det blir.

Snart ska jag försöka blogga igen även om det är så mycket just nu för min del.

Kram från Addie

Just nu är min grabb Colin den som helt och bestämt säger att allt som har med rosa färg att göra är för tjejer och blått är för killar. Jag är bergsäker på att jag inte snackat om att dela upp könen på grund av färgen för som mamma försöker jag ge mina pojkar en mer perspektiv av att det är ok för både tjejer och killar att ha blå eller rosa färg på kläderna. Det gäller också leksaker då jag uppmuntrar dem att leka med leksaker som är för både killar och tjejer.

För Colin är det definitivt inte så och har redan bestämt att en del leksaker är för tjejer medan andra leksaker är för pojkar. Det kanske är naturligt att det är så för i deras rum består ju det mest av pojksaker och nästan inte något som tjejer kan leka med och som mamma kanske jag köper det omedvetet. Mina grabbar är ju mer hårdhänta än vad mina flickor var som små och jag är fortfarande inte riktigt van vid det. Vissa stunder kan jag tycka att det är för mycket på det sättet grabbarna leker då man ibland ser lite våldsamma lek de gör och då vill man ju agera som "fredsmäklare" och visa att så gör man ju inte.

För några veckor sen var Colin bjuden på kalas hos Jacob och det tog en evig tid att välja en present till honom. Jag försökte hjälpa och leta och så hittade jag ett roligt spel om barbarfamiljen och visade upp det, men nä det var en dum ide sa han för det är för tjejer och jag tittade förvånande på honom med stort frågetecken.

Anledning var att barbarpappan var rosa och det var han på bilden och jag suckade och sa att det här är ett spel som är roligt för Jacob och det är inte något flickspel eller så utan det passar för både pojkar och flickor. Jag försökte förklara men det blev ändå nix från Lilleman så det är inget jag kan göra åt.

Funderar på om vi verkligen omedveten visar klart och tydligt för våra barn om att flickor ska ha rosa och pojkar ska ha blå - det är något jag tycker vi ska ta i och ja jag vet det är ett evigt samtal om könsfördelning och hur viktigt vi ska känna oss jämlika i samhället.

Rosablå mamman Addie