Addiswa

Förra veckan var mina flickor på teckenspråksläger på Västanviks Folkhögskola i Leksand. Jag är glad att Birgittaskolan arrangerar sådana kurser för barn som har döva föräldrar eller barn som har döva syskon. Flickorna får vara på teckenspråksläger två gånger om året, en på sommaren och en på vintern.  På lägret får de ju träffa andra ungdomar som de kan identifiera sig med och se att de är inte annorlunda än sina kamrater de umgås med.

Töserna berättade ivrigt vad de lärde sig och de visade bland annat Happ, Paff, Hyff och andra tecken. Ni som är hörande kanske har svårt att förstå vad det betyder.

Happ- Har har gjort något

Paff - Åka iväg, ska sticka iväg

Hyff - Försäkerthetskull

Teckenspråket är helt olikt från det Svenska språket och det är sånt mina flickor lärde sig bland annat.

Channie tog upp om att hon tycker vi inte tecknar så mycket hemma och att hon vill vi ska teckna mycket mer än vad vi egentligen brukar göra. Sen tog flickorna upp om att några kursdeltagare tecknar lustigt och mycket med hemspråks tecken  och andra detagare tecknade så som om man kan tro att de är döva själva. De ville faktiskt bli lika bra de och undrade hur vissa kan lära sig så mycket som att de ser ut som de är döva.

Jag tog upp med flickorna om att barn som har döva föräldrar eller döva syskon lär sig  teckenspråk av det man har i familjehållandet. Det finns några döva föräldrar som är helt döva och tecknar som de gör, vissa använder rösten, andra gör det inte. Sen syskon som har en döv bror eller syster så avgör det ju också hur familjessituationen är som t.ex om föräldrarna tecknar eller om bara en mamma eller pappa tecknar, eller kanske syskonen som är hörande kanske är bättre på teckenspråk än föräldrarna, det är olika från familj till familj.

När det gäller vår vår familj så erkänner jag att vi inte tecknar hela tiden. Det viktigaste för min del är ju att vi förstår varandra bra och det har alltid varit så här hemma ända sen barnen var små. Jag har försökt ändra på det och försökt att teckna mycket mer och att inte använda rösten, men det resulterar bara att man kommer på rutan ett igen.

Vi är alla lika men så olika - det viktigaste är att man förstår varandra trots allt.