Stortösen - på väg mot vuxenlivet...
Bild: Tina
Man börjar inse att tösen min är på väg mot vuxenlivet. Det är mycket som händer runtomkring henne och jag kan inte jämföra henne med mig i hennes ålder och när jag gick på gymnasiet. När hon har bekymmer och frågar om råd och sånt som jag själv inte minns hur jag hanterade det som ung så är det inte alltid så lätt att vägleda henne, men jag gör så gott jag kan.
Vi som pluggade i Örebro och hade våra föräldrar i en annan stad, flera timmar från oss och inte alltid så lätt att nå, vem anförtrodde vi oss åt med våra problem?. Jag minns inte ens om jag fick den stöd jag hade med mina problem, hur tufft det var på gymnasiet eller så mycket mer - vem vände jag mig till? minns inte det alls. Frågade mor min om jag tog upp problem när jag kom hem på helgerna och så var det i fallet inte. När man kom hem så såg man alltid till att göra saker tillsammans och att det var sällan vi satt oss ner för att prata om hur det är i Örebro och hur det går med studierna. Jag tror säkert många av er känner igen det här eller hur?.
Jag gör så gott jag kan med Channie och hon är trygg i sig själv och trygg med det stöd hon får från mig. Vissa situationer kan det vara tuff, men så är det som mor att vägleda sin dotter.
Just nu har stortösen en söt pojkvän som hon nu träffar mycket och det är en konstig känsla att se min flicka ha en pojkvän. Vad hände egentligen med tiden?? hon var ju så liten nyss med toffs på håret och med stora ögon och ja - vad hände?.
Det som är intressant är att man ser knappast turtduvorna när de är tillsammans. Så fort hennes pojkvän kommer så går de in i hennes rum och kan sitta där i timmar och till och med fram till morgonen. Hmmm undrar om de har så mycket att prata om eller??... Jag vågar knappast störa dem så om jag vill Channie något så skickar jag sms till henne och hon gör det med ha ha!!. Men jag hoppas att de vågar komma ut snart och umgås med oss så får man lära känna pojkvännen som är så blyg av sig.
Det är bara att konstatera att stortösen min är på väg mot vuxenlivet!..
Ja prata oxå med henne om ...... ja du fattar..sänghalm-bus och allting, men jag tror du har redan gjort det? man vet ju aldrig faktiskt, hellre mer säker än inget alls oxå.. jag njuter av till max att min gosse är bara 16 månader gammal, men han börjar visa mycket sin stark vilja och lätt hetsig.. ja som sin mor..där står jag som en fån och spelar att jag vet ingenting vart hans egenskap kommer ifrån.. hahahahaha..skoja
KRAM!
Hahaha, tänkte på det vi pratade om ilördags. :D Men det är ändå härligt på ett sätt, att ni kunde prata om allt möjligt. Det är så det ska vara mellan en dotter och en mamma. :)
Fin bild på er två!
Va gullig du är...läste o tänkte på dig om din dotter.Ja.Du gör så gott du kan för du är en mamma till henne. Ingen är perfekt och man försöker vägleda på ett bra sätt för henne, det gör du säkert o alla mammor gör sin bästa!Ja intressant.. du pratade om gymnasiet, det är helt riktigt. jag hade haft en del med problem, bekymmer med pojkvänner och kompisar. Det var rätt tufft att leva i gymnasietiden trots det var också äventyr o roliga minnen. Men min pappa frågade mig alltid hur är det i Örebro när jag kommer hem på helgerna och jag säger alltid bra.. pappa har tröttnat på att jag säger bra för jag döljde det.hmm...Men vet du vad en dag kom pappa till örebro o överraskade mig o var hos mig några timmar efter jag kommit hem från skolan och han chansade verkligen att jag var hemma i lägenheten i varberga. Pappa hade känslan att jag inte mått bra och jag var så lättnad när jag såg pappa komma hem till mig o det trodde jag inte i mina ögon o kramade om honom och vi pratade i timmar hemma i min lägenhet där öppnade jag mina bekymmer. Pappa tyckte inte om att jag döljde. Då lovade jag höra av mig så fort om något går snett för mig.Fantatiskt. Min mamma sade inte mycket men hon visste inte var hon hade mig o att jag var ofta emot när hon frågade något. mmm..
Kramm...
Va gullig du är...läste o tänkte på dig om din dotter.Ja.Du gör så gott du kan för du är en mamma till henne. Ingen är perfekt och man försöker vägleda på ett bra sätt för henne, det gör du säkert o alla mammor gör sin bästa!
Ja intressant.. du pratade om gymnasiet, det är helt riktigt. jag hade haft en del med bekymmer med pojkvänner och kompisar. Det var rätt tufft att leva i gymnasietiden trots det var också äventyr o roliga minnen. Men min pappa frågade mig alltid hur är det i Örebro när jag kommer hem på helgerna och jag säger alltid bra.. pappa har tröttnat på att jag säger bra för jag döljde det.hmm...Men vet du vad en dag kom pappa till örebro o överraskade mig o var hos mig några timmar efter jag kommit hem från skolan och han chansade verkligen att jag var hemma i lägenheten i varberga. Pappa hade känslan att jag inte mått bra och jag var så lättnad när jag såg pappa komma hem till mig o det trodde jag inte i mina ögon o kramade om honom och vi pratade i timmar hemma i min lägenhet där öppnade jag mina bekymmer. Pappa tyckte inte om att jag döljde. Då lovade jag höra av mig så fort om något går snett för mig.Fantatiskt. Min mamma sade inte mycket men hon visste inte var hon hade mig o att jag var ofta emot när hon frågade något. mmm..
Kramm...
haha du har fått två stora inlägg...tyckte ngt konstigt o jag testade igen..oj..hi kram..
