Addiswa

I morse gick jag ut med vår hund, Donna och det var otroligt kallt ute och det blåste så man kämpade och det gick bra men vad trött jag blev sen när man kom hem frusen.. Varm te tog jag och fixade lite hemma och det är så mycket jag behöver göra så försöker göra något bra varje dag innan jobb och vardagsliv kommer tillbaka.

Trots vädrets makter ville jag och barnen gå ut med min väninna P som bor granne med oss. Vi gick och vad vi kämpade för jag hade ju tvilling vagnen med mig och där satt grabbarna och bara njöt i värmen medan vi kämpade mot kylan och vinden. Väl framme i stan gick vi till skoaffären och där hittade flickorna varma stövlar så jag fick hosta ut mycket pengar men det är värt det för flickorna behövde varma stövlar. För någon månad sen hade jag köpt fina varma stövlar till dem som jag tyckte var fint men det tyckte inte flickorna. Det går liksom inte att köpa till dem längre för vi har helt olika smak nu.

Jag hittade ett par stövlar till mig och det är skönt att man har varma skor. Ärligt talat är jag dålig på att köpa något till mig själv och så har det nog varit sen jag fick stortösen. Man ser det som barnen ska komma i första hand och att det inte är så viktigt att hitta något till mig själv. Nu på sista tiden har jag märkt att jag faktiskt behöver nya kläder och trots att jag åker till stan och handlar för att köpa något till mig slutar det ju ändå med att jag hamnar på barnavdelning och går ut med påsar med barnkläder och lottlösa kläder til mig!. Jag har nog P att tacka för, för hon kom fram med stövlar och sa att jag ska prova det och det - så tack vännen för att du såg till att jag åtminstone köpte något till mig själv.

Vi gick ut i stormen igen och snabbt in till en söt liten cafe atelje och fikade och bestämde att vi tar buss hem för att gå ut i det här vädret är helt omöjligt. Så man njöt av fikan och bara prata med barnen och ta det lugnt. Buss hem var skönt men kampen från busshållplats och hem var kämpigt. Det var skönt att få komma hem och trots att det var snöstorm så var det nog ändå bra att vi gick ut och gjorde nåt än att bara vara hemma och inte göra något speciellt.

Nu ska jag sitta och ta det lugnt och hoppas snart att grabbarna lägger sig. Kanske hinner jag läsa en bra bok det är ju så sällan jag hinner göra det.

Har inte skrivit här på några dagar nu och försöker skriva kort vad som hänt.

Julen har inte varit det bästa då flera av oss i familjen var sjuka. Det var tufft och jag hade ingen ork att planera i god tid och funderade dagen före hur jag ska hinna med allt. Vet inte riktigt var kraften kom ifrån men fredag den 23 december gick jag upp jätte tidigt och bakade lussebullar, pepparkakor, knäck, städade hela huset, fixade julgranen och pyntade den med barnen. På kvällen gjorde jag skinkan, jansons frestelse och annat och hann lagom med allt till ganska sent på kvällen. Det är ofattbart att jag hann med allt trots att pojkarna var sjuka och hade hög feber. Flickorna hjälpte mig med julgranen så lite hjälp fick man.

På julafton var det rätt lugnt och barnen fick öppna varsin paket på morgonen och därefter tog vi det lugnt. Lilleman kräktes och han behövde lugn o ro. Båda pojkarna är så förkylda och det är jobbigt med sjuka barn. Var tvungen åka in till stan och fixa de sista ärenden som behövdes och sen när vi kom hem så satte jag igång och fixade julmaten och det var ju inte så mkt att göra då jag hann mycket i förväg. Steka köttbullar, prinskorv och värma maten och allt. Vi åt och hade det mysigt och pratade om allt.

Kalle Anka är heligt och vi satt framför rutan och tittade som vanligt. Tänk att jag som liten satt och tittade den med familjen och nu sitter jag med mina fyra barn som gör detsamma. Det är så speciellt att se Kalle Anka och det är märkligt att man inte tröttnar på det.

Efter Kalle Anka öppnade vi julklapparna och det var bra saker som barnen fick. Jag tycker inte det är så viktigt att vi vuxna ska ha presenter, men några fick man och det var även bra saker. I år provar vi med att barnen får mindre julklappar speciellt flickorna för de är så stora och så kräsna och krävande på saker de vill ha. Kvällen var lugnt och vi har mer en mycket nöjda med julen och det är nog första gången vi firar bara vi i familjen utan släkten.

På mellandagarna har vi varit i Marieberg och jöses vad mycket folk det var. Flickorna köpte det de ville ha och jag tycker det är jätte bra att man kan göra så istället och flickorna var nöjda och sa att vi kan fortsätta göra så varje år.

I dag är det tisdag 27 dec och det är först nu som alla är riktig friska förutom att smågrabbarna fortfarande är lite förkylda. Det är så sällan som vi i familjen varit så sjuka och jag hoppas att vi slipper uppleva så igen.

Önskar er läsare en riktig God Fortsättning och Gott Nytt År med er alla.

Addie

Jag har inte skrivit på några dagar nu eftersom tiden närmar sig till jul. Mycket att göra och hinna med.

Först funderar jag på om vi får en fin jul eller inte. Förra veckan drabbades både jag och mellan dottern för vinterkräk sjukan som vi nog misstänker starkt att det var. I dagarna har det varit sjuka barn hela tiden..

Sönerna är sjuka än idag och en har kräkt och så är båda så förkylda och har otroligt hög feber. Det är bara 2 dagar kvar tills julafton så nu hoppas jag på ett mirakel att de blir åtminstone friska och gladare på lördag.

Jag är trött och har huvudvärk lite för ofta, men hoppas att allt kommer att gå bra.

Får önska eder alla en riktig fin god jul och gott nytt år!

Addie

Så var det dags med stortösens julkonsert. Innan det var det mycket att göra hemma. Stryka lucialinnen och hjälpa tösen med håret och prata lite med henne. Det har varit en tuff vecka för henne med mycket träning och sena kvällar hem från Skolan. Dagarna är långa för mina flickor eftersom vi bor i Nora och att det är lite över 3 mil till Örebro. Flickorna måste ta buss tidig på morgonen för att komma i tid till skolan.

Den här veckan har varit extra jobbigt för Channie eftersom hon tränade dagen lång och kom hem sena kvällar. Bussar är inte det bästa efter kl 17.00 så det var krävande för henne. Trots det höll hon humöret uppe och var glad när hon åkte iväg.

Lillgrabbarna fick sova över hos sina halvsyskon som bor ca 20 minuter härifrån eftersom vi ska se konserten halv åtta på kvällen. När vi kom till Conventum så var det mycket folk och vi satt rätt bra och såg verkligen fram emot en timmes konsert.

Jag kan bara säga att det var så fint och de sjöng många klassiska sånger men också blandning av julrock och man fick se dansare, elever som sjöng solo och en väldig lång lucia tåg och det var så vackert.

Eftersom jag är döv och inte hör perfekt så hörde jag rätt bra och kände vibrationen från musiken och det var en härlig känsla. Som sagt är det alltid mysigt och trevligt att följa barnens konserter och nu längtar jag redan till vårkonsert.

Nu på morgonen så läste jag morgondagens tidning, Nerikes Allehanda om Julkonsertet och en stor bild på kören precis som ovanför nästan. Den ska jag klippa ur som tösen kan få läsa om några år eller många år senare som hon kan se tillbaka och minnas. Så här stod det:

Karl Johans skola fyllde Conventum

Hänförande när Karl Johans skolans elever tog plats på Conventums stora scen.

Trehundrafemtio sångare på scenen och 2 600 i publiken!
På lördagen fyllde Conventum i Örebro två gånger om när Karl Johans skola höll sin traditionella julkonsert.

Att skolan har en musikalisk profil behöver ingen tvivla på. Här handlade det alltså inte om någon terminsavslutningkonsert där unison allsång grasserade. I stället var det disciplinerad stämsång under ledning av dirigenterna Kerstin Moll och Susanne Kjellgren. Orkestern, även den bestående av elever vid skolan, leddes av pianisten Stefan Berglund, välkänd för alla rock- och jazzintresserade i Örebro.

Konserten inleddes med en mäktig version av nu tändas tusen juleljus. I övrigt var det en blandning av traditionella svenska julsånger, amerikanska christmas carols och visor som man mycket sällan hör i julkonserter. Solister, några redan redo för idol 2006, avlöste varandra och till många nummer förekom det också dans. Som mest var ett trettiotal unga dansare uppe på scenen.
Ett luciatåg med ett dussin lucior och mängder av tärnor och stjärngossar - säkert det största luciafölje i Örebro denna vinter - spred sig över salen.

Publiken var hänförd, vilket skulle kunna förklaras av att den till stor del bestod av släktingar till aktörerna. Men även åhörare utan den minsta lilla syssling på scenen blev imponerad. Självklart krävdes ett extranummer, väl inövat, där alla de 350 sjungande försvann från scenen, först upp bland publiken och sedan ut från konsertsalen.

Karl Johans skola julkonsert framförs av elever från de fyra sista årskurserna, från sexan till och med nian.
Vår ambition är att alla elever ska ha en roll i julkonserten och att alla ska känna sig delaktiga, säger Kjell Lund, rektor på skolan.

Stigbjörn Bergensten, NA

Att vara döv föräldrer till hörande barn kan vara krävande beroende på olika situationer. Mina barn växer upp i två kulturer, de dövas och de hörandes. För många är det något nytt när man säger att man lever i två världar, men barnen min har den ena foten i den hörandes och den andra foten i dövas. Vi döva har ett annat levnadsätt som bland annat teckenspråk som är ett visuellt språk, Ofta lever vi i en tyst värld men har våra ögon och ser vad som händer i samhället. När vi talar till varandra är det viktigt att vi har ögon kontakt, vi visar mer känslor när vi samtalar med varandra. Som döv mamma som ej hör kan även barnen vara hög ljudiga som gör dom omedvetande att de för med sig ljud som hörande inte är vana vid.

Mina föräldrar som är hörande ger dem mycket av de hörandes kultur. De läser böcker för barnen, tar med dom till bio med svenskt tal, teater och liksom pratar med dem. Barnen träffar även sina jämnåriga kamrater som de leker med på dagis och skola och utvecklar mer i det hörandes värld som inte jag kan ge.

I vissa situationer kan även jag som döv mamma uppleva att jag ständigt är informatör. Det handlar om okunskap hos andra som inte vet hur det är att hantera med en mor som är döv och har hörande barn. Det största problemet kan vara i dagis och skola där personal, lärare, mentorer och andra viktiga personer inte vet hur man ska hantera med personer som är döva. Det händer ofta att döva föräldrar hamnar i konflikt eller så blir det mycket osäkerthet kring barnets uppväxt. Döva föräldrar har en viktig del i barnets liv liksom förskolelärare, lärare, mentor med fler har.

I vissa fall har jag upplevt att vuxna försöker använda mina flickor som är så pass stora att de tror de ska förmedla samtalet till mig eftersom de kan teckenspråk. Då får man bli informatör om hur reglerna är och vad som behöver göras och den eviga förklaring på grund av att jag är en döv mamma som råkar ha hörande barn. Det är inte bara i förskolan och skola som sånt händer. Det kan hända överallt, hos tandläkaren, posten och andra ställen som döva föräldrar går med sina hörande barn.

För ett antal år sedan var jag mycket aktiv i dövrörelsen, jag var bland annat förbundsordförande för Sveriges Dövas Ungdomsförbund och var mycket aktiv i frågan om döva föräldrar till hörande barn. Det var många döva föräldrar i hela landet som kände av samma frustration som mig och jag satt även i SDR (Sveriges Dövas Riksförbund) föräldragrupp där vi arbetade mycket om att få fram en bra information om döva föräldrar till hörande barn.

En helg åkte jag ner till Malmö och medverkade på SDRs föräldrarkonferens där döva föräldrar träffades tillsammans med projektledaren, Ulla Richardsson som fick uppdrag att sammanställa en information om "Skolgång för hörande barn tll döva föräldrar". Vi arbetade ihop den här informationen och den vill jag dela med andra..

Detta är bra för att ni kanske är besökare som är förskolelärare, lärare, mentor eller arbetar inom skolan och kanske har en elev som har döva föräldrar och är osäkra hur det egentligen fungerar. Den här kan vara bra för er. Jag har gett detta information till mina barns förskola och skola och det har gått jätte bra.. Nu kan jag äntligen känna mig som mamma och inte som informatör.

"DET KRÄVS NÅGOT EXTRA" - Skolgång för hörande barn till döva föräldrar

Hörande barn till Döva föräldrar CODA (Children Of Deaf Adults)
Hörande barn till döva föräldrar har två språk (teckenspråk och Svenska) och två kulturer vilket kan påverka deras skolgång. För både hem och skola "krävs det något extra" för att kontakten och samarbetet blir bra. Nästan 90% av alla barn födda av döva föräldrar är hörande (Preston 1994)

Kultur
Den kulturella identiteten är viktigt för döva. "Dövkultur är levnadssätt, synsätt, erfarenheter, kunskaper och normer som genomlevs och sprids och som tillsammans med teckenspråket blir gemensamma för dövgruppen" (Sveriges Dövas Riksförbund)
Barn ärver det sociala mönstret och den dövkultur som föräldrarna är en del av. De ärver inte föräldrarnas dövhet men ett beteende som är naturlig följd av att föräldrarna inte hör ljud. Deras mor- och farföräldrar tillhör oftast den hörande kulturen.
Ett barn som har en fot i vadera kulturen, den döva och den hörande, befinner sig i en mellanställning i familjen och tar större del av den hörande kulturen än föräldrarna. Ibland kan barnet hamna i lojalitetskonflikt och då "ta saken i egna händer". Hörande barn till döva föräldrar blir kulturförmedlare och har en erfarenhet som kan berika både hem och skola.

Språk
Teckenspråket är dövas första språk. Det är ett visuellt språk som har en annan grammatik och ordföljd än svenska språket. För döva är svenska ett inlärt andra språk. Det betyder att en del döva har svårt att tillgodgöra sig information på skriven svenska. Det hörande barnet till döva föräldrar blir tvåspråkigt och behärskar ofta svenskan bättre än sina föräldrar. Barnet utvecklar språken olika beroende på hur mycket respektive språk används. Ibland kan barnet känna sig osäkert och blandar ihop olika begrepp och uttryck i såväl tal som skrift.
Det finns stark önskan från föräldrar och elever om att få tillgång till teckenspråksundervisning under skoltid. I grundskoleförordningen finns regler för detta (Se kap 2 § 9 resp § 18) När döva föräldrar med hörande barn blir positiva bemötta i sina ansträngningar att kommunicera med omgivningen så ser barnet att teckenspråk är ett språk att vara stolt över.

Skola
De flesta döva föräldrar med hörande barn har själva gått i en annan skolform än den deras barn ska gå i. Detta innebär att det är nödvändigt att informera hemmet och verksamheten i dagens skola så att inte missförstånd uppstår.

Undervisning
Hörande barn till döva föräldrar är vana vid visuell kommunikation vilket innebär att de ofta använder ögonkontakt i en samtalssituation för att underlätta avläsning. Ibland kan dessa elever verkar ointresserade då de inte är vana att uppmärksamma enbart i talspråk och de kan också vara omedvetna om att ljud stör andra. Hjälp med läxläsningen i skolan kan underlätta skolarbetet för elever vars föräldrar p g a språkliga svårigheter har svårt att hjälpa sina barn.

Samarbete/kontakt
"skolans och vårdnadshavarna gemensamma ansvar för elevernas skolgång skall skapa de bästa möjliga förutsättningarna för barn och ungdomarnas utveckling och lärande." (Läroplan 94, Kap 2.4 Skola och hem)
"När myndigheterna har att göra med någon som är allvarligt hörselskadad, bör tolk anlitas" (Förvaltningslagen § 9)

För att nå föräldrarna "krävs det extra" tid mellan hem och skola. Döva har som regel texttelefon, fax eller andra sätt som sms, E-mail och vice versa. Vid alla möten mellan hem och skola ska tolk anlitas.
Texttelefon: Förmedlingstjänst Ring 90165 begär numret du vill ringa till

Tolkservice: Lokala telefonnr

Använd aldrig barnet som tolk!

Skolan ska ansvara för att tolk blir beställd.

Beställ tolk i god tid!

Tolkservice är kostnadsfri

En kontaktbok med korta och tydliga meddelanden, en loggbok för eleven eller veckobrev är ytterligare sätt att vidarebefordra information mellan skola och hem.

Under utvecklingsamtal är det bra att skriva ner vad man kommit överens om.


Information

Varje barn har en egen historia. För att få förståelse för de här barnens speciella vilkor "krävs extra" information till hem, skola och andra föräldrar i klassen. Information ska ges till någon av någon som är väl förtrogen med både dövkultur och skolverksamhet. Den viktigaste informationen har familjen. Klassföreståndare/mentor liksom skolsköterska har också en viktig funktion när det gäller att överföra information vid byte av klass, lärare eller skola.
Specialskolemyndighetens respektive regionskolor erbjuder teckenspråksutbildning för de här eleverna och utbildningsdagar för deras klasslärare i hemskolan.

Att bemöta en döv
En döv vill se ditt ansikte när ni samtalar. Upprepa gärna och vänligt. Ha papper och penna i beredskap

Källa: Region Skåne, Universitetssjukhuset MAS, Hörsel och Dövenheten,
Projekt " Skolgång för hörande barn till döva föräldrar", Ulla Richardsson, Jan 2002

Nää nu ser jag att det blev för tok för stor julbild. Inte vill jag ha så - men nåväl folks som jag sa tidigare - datorn och mig --- det kommer att ta evighet tid för mig att förstå - men nåväl ni kan ju ändå se att jag åtminstone kunde göra en fin julbild.. Addie

I dag bestämde jag mig att försöka göra en egen julbild att skicka till nära och kära. Egentligen borde jag ha skrivit ut den här bilden med min skrivare, men tyvärr fungerar den inte så i år får jag skicka det via datorn. Jag har även lovat mig själv att jag i år ska skriva och berätta vad som har hänt i år för det är många nära och kära som jag inte träffar så ofta. Det blir både på Engelska och Svenska då man har goda vänner runt om världen. Jag ör iallafall stolt över att jag lyckats göra en fin julbild på familjen och det tog väldig lång tid eftersom jag inte är alls proffs på det.

Julen närmar sig och det är härligt att se alla fönstren utanför som folk har pysslat om så fint. När mörket faller ner ser man enormt av julglädje i varje hus och det är det bästa jag vet när jag går ut tidig på morgonen eller på kvällen. Jag hoppas bara att det blir mer snö så att man kan känna mer av julglädje.

I år firar jag bara med min härliga familj i vår lilla radhus. Julgranen har ännu inte kommit in men i dagarna ska vi fixa till den och alla klappar ska ligga under fint. Det som oroar min är bara att man har två små pojkar som gärna vill öppna presenter så det gäller att ha koll på grabbarna som ännu inte riktigt förstår att man får vänta till julaftonen kommer.

Det är mycket som ska planeras och jag antar att jag gör allt i sista minuten i år. Baka pepparkakor, lussekatter, knäck, fixa matlistan och sånt som hör julen till. Två flickor har jag till hjälp och de längtar så, så när det inget är tidiga mornar för att skynda till skola och jobb så planerar vi allt i god tid ändå.

Nu avslutar jag här med stolthet över att visa min första julbild till er. Tänk att jag kan göra en egen??!! Jag som inte är så bra på att förstå hur en dator fungerar så går det ju ivägen ändå Smile!.

//Addie

Idag känner jag att jag börjar bli lite stressad. I går var det Athinas julkonsert och idag ska man hinna med så mycket som möjligt trots att det är söndag.

Båda flickorna ska ha lucia tåg med sina respektive klass. Olika företag i Örebro har hyrt dom så det är mycket att planera och tänka på. Lucia klänning till båda töserna. För Athinas del blev det kastanstrof - blå lucia klänning köpte jag för 19 kr och färgade den vit men den var tyvärr kort och för Channies del blev den för lång och hon surade hela tiden trots att jag försökte lösa det med att man kan sy och sånt men vad gör man med en tidig tonåring som hon?. Nu är hon iallafall lugn och jag har försökt få henne att hitta olika lösningar, men för Athina måste jag nog leta som passar henne. Man åkte runt stan och letade lucia klänningar, men många var helt slut så jag får se om jag lyckas imorgon.

I går ramlade jag rätt illa i trappan och föll ner och slog ryggen så det värker så när man ska sitta. Jag känner nog lite av stress för snart är det jul och då ska man hinna med mycket. Baka, handla julklappar, fixa här hemma och mycket mer som ni vet.

Nu ska jag bara försöka varva ner mig och ta det lugnt. Pojkarna sover äntligen och det är inte ofta som de sover tidigt. Ska försöka hinna läsa en bok som jag så sällan gör.

Trevlig sen afton!

Addie

Det här är Athina som älskar att visa upp sig, vara modell, en som rider på onsdagar och är med i en VIP klubb på tisdagar som Filadelfia Kyrkan ansvarar för hade sin första julkonsert idag. Hon går på Karl Johansskola som är en friskola som har musik som profil. Hon sjöng tillsammans med ca 120 elever som alla gick i årskurs 4. Förställningen handlar om "Vargen som tycker synd om sig själv" och det är en familjekonsert inför julen. Förra året sjöng Channie och det blev en succé och i år var cirka 3000 biljetter sålda.

Vi åkte först till stan och köpte en ros innan vi gick till konserthuset. När man gick in för att sätta sig så var det orkester från konserthuset som spelade och på läktaren låg vargmamman och sov så gott. Konserten leds av dirigenten Björn Hallman och under en timme fick vi lyssna på vargmamman och vargpojken. Vargpojken ville så gärna träffa sin pappa och det blev en blandade tal och sång. Mot slutet kom vargpappan och gav vargpojken en stor kram och hans dröm blev sann. Mot slutet sjöng vi julsånger tillsammans och vilket ton det blev med alla som satt och hängde med och jag tyckte det var jätte mysigt. När det var slut så fick Athina sin ros och vi var alla stolta över henne och att det var en fin förställning.

Jag satt även och tänkte att det är alltid underbart att se mina flickor utvecklas och att både Channie och Athina vill hålla på något med musik. Jag är uppvuxen med musik då jag själv dansade och sjöng på teckenspråk och reste runt och uppträde på olika platser. I släkten är det några som spelar spel eller sjunger eller medverkar på olika förställningar. Varje släktträff blir det en hel del musik som vi alla sjunger tillsammans. Det är härligt att se att mina flickor håller på med musik. Att jag är döv hindrar mig inte att njuta och medverkar på deras konserter. Jag tycker bara det är värt det för som mamma är det viktigt att uppmuntra mina flickor med det de vill göra. Nästa helg ska Channie sjunga tillsammans med över 200 elever, musiker och en bra dirigent och de kommer att sjunga mycket om julen och även ska det vara några dansare som ska uppträda. Jag ser verkligen fram emot nästa helg och tycker det ska bli spännande.

~Addie~

Jag har 4 barn som jag älskar högt. Den här bilden togs i somras när vi var i USA i 2 månader. Här sitter vi utanför vita huset i Washington D.C.

Mina barn består av:

Channie 12 år och går på musikskolan i Örebro och har som mål att bli artist eller världstjärna och älskar att sjunga. Hon har nyss bildat ett band med sina vänner så det ska bli spännande att se om det går vägen för dem. Som person är Channie lugn, väldig mogen i sin ålder, organiserad och är lätt att prata med. Hon är längre än mig så nu idag frågar folk oss om vi är systrar!.

Athina snart 10 år och även hon går på musikskolan i Örebro. Samma skola som storasyster, Channie. Hon tränar gärna olika idrotter för att se om hon hittar något som intresserar henne. Just nu rider hon på torsdagar och är med i en VIP klubb som ordnas av Filadelfia kyrkan i Nora. Som person är hon en tjej med humor och familjens clown. Hon älskar att skämta och göra saker som är kul och hon forskar gärna och testar om det funkar.

Colin 2 1/2 år är en söt grabb som är mycket lik Athina som liten. Självständig och kan också vara familjens mini clown och tycker om att göra så att folk får ett gott skratt. Han är väldig envis och vill så mycket och är helgalen i motorcyklar och lastbilar.

Yannick 1 1/2 år, lika söt som sin bror sin men mycket lik Channie som liten. Lugn och tar allt med ro. Go och härlig liten grabb som också gillar att ta det lugnt. Han lider av svår eksem vilket gör att vi måste ibland åka till något varmt land på vintern så att han kan få bada i saltvatten som gör att eksemet lindrar klådan. Trots det är glad och sprider mycket glädje precis som mina 3 barn gör.

Alla mina fyra barn kan teckenspråk.

Jag har aldrig trott att jag ska bli 4 barnsmor. Som liten sa jag att 2 barn ska jag ha för 3 eller mer barn blir för jobbigt. Men ödet ville något annat och här har jag 4 härliga barn som inte alls tar mina krafter. Älskar mina änglar så enormt mycket.

Stolt mor

Det här är jag!

Jag föddes i en stad som heter Jimma som ligger ca 3 timmar från Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Jag har inget minne från hemlandet och barnhemmet jag bodde, men min mor berättade att min biologiska mamma kom en dag till sjukhuset med mig och man tror att jag var några dagar gammal då. Min mor ville sova på sjukhuset och det fick hon och på den tiden noterade man inte om mig eller om min mamma så det finns inga journaler att hämta. På morgonen hittade personalen mig ensam och min mor hade lämnat mig ensam där så jag fick bo på ett barnhem fram tills jag adopterades.

Jag känner ingen bitterhet över att min mor lämnade mig. Jag tänker istället att det fanns nog tusen orsaker att hon gjorde det. Hon kanske var ung och ensam, kanske blev utstött från familjen eller hon kan liksom inte försörja mig. I hennes tankar har jag nog en bättre gåva i livet om hon lämnar på sjukhuset än hos sig. Ja sådana tankar har jag om min biologiska mor och jag tackar den gåvan hon gav till mig trots att det inte är hos henne jag får dela livet med.

Jag bodde på ett barenhem där barn var hemlösa och inte hade något hem. Barnhemmet ägdes av dåvarande kejsaren av Etiopien, Haile Selassie. Alla flickor på barnhemmet fick heta Addiswa och pojkarna fick heta Addisu. Som liten hette jag Addiswa Haile Selassie och det var en ära att man hade kejsarens efternman. Nu har man Stenström i efternman och ibland funderar jag på att ta tillbaka Haile Selassie, men i dagens samhälle kanske det inte är någon ide?!.

Julen 1972 kom min mor, Inger, min moster Ingemari,mormor Elsa och min storebror Tomas som också är adopterad och kommer från Etiopien samt några till och hämtade mig. Inger berättade att jag var väldig sjuk och hade mycket problem med hälsan och att jag inte gillade när män skulle bära mig. Jag hade väldig svårt att bli glad och var ofta ledsen. Jag minns inget från barnhemmet som jag tidigare nämnt, men jag minns att det fanns en ledsen ung tjej som tittade på mig med sorgsna ögon och märkligt nog satt den unga tjejen på den bilden som min mor tog när hon fotograferade mig och barnhemmet. Kanske det var hon som jag tittade på?.. Var 3 år gammal så det är svårt att komma i håg, men någonstans inom mig vet jag att det var hon.

Jag minns inte så mycket mina fösta år i Sverige, men enligt min mor var jag sjuk i början och frisknade till och vänjde mig snabbt och började prata Svenska.

Min bror Tomas var den som lyckades få mig att le och skratta. Tomas är 4 år äldre än mig och vi har aldrig bråkat och har alltid kommit bra överens.

Jag har en annan äldre bror som bara är 2 veckor äldre än mig och det är Peter. Jag har många fina minnen med Peter för vi älskade att slåss, vi gjorde roliga saker ihop, vi kunde bråka. Jag minns att mor och far var tvugna att sära på oss och vara hos någon släkt på varsit håll för att lugna ner oss. Idag är vi jätte goda vänner som syskon ska vara och det är så sällan vi ses.

Jag föddes hörande men förlorade hörseln vid 12 års åldern. Det var en kris för mig som hade många många vänner och gjorde mycket som bland annat spelade piano, flöjt, folkdans, gymnastik och mycket mer. Jag skämdes över att jag hörde dåligt och det tog lång tid att acceptera det. Min familj accepterade det nog mycket snabbare än mig och de var villiga på att gå på teckenspråkskurs, men jag ville inte de skulle teckna till mig officellt berättade min mamma och det minns jag inte. Jag minns iallafall att jag hatade att ha en liten skylt bakom cykeln. Skylten var rund och liten med tre prickar. Prickarna informerade bilister, gående och cyklister att jag var döv. Den runda skylten med tre prickar lyckades jag nog få bort flera gånger tills pappa gav upp!.

I en period hade jag också kris med min identitet. Mina föräldrar gav mig ett svenskt namn och ibland undrar jag varför de gjorde det. Först hette jag Lotta och därefter ville jag heta Eva-Lotta och döptes när jag var ca 7 år. Några år senare ville jag heta Addiswa för det var ju så jag hette från början och när jag reste till USA 1986 som utbytes elev så ändrade vi namnet till Addiswa. Jag kände mig mer säkrare när jag fick heta Addiswa igen.

Nu idag bor jag i Nora och arbetar som lärare på gymnasieskolan och har fyra underbara barn. Det är mycket som har hänt i mitt liv och det berättar jag nog så småning om här på blogg för nu får det räcka då man skrivit väldigt mycket om mig.

Se mig i spegeln

Varje gång när jag ser mig i spegeln så tänker jag på allt som hänt i mitt liv.  I tankarna kommer det som:

En mamma

4 barn

mycket erfarenheter

gjort så mycket men vill gärna göra mycket mer

Frågor som - hur har jag orkat med allt och hur har jag kraften kvar

Stolt över att vara den jag är

Klarat så mycket och gått igenom många hinder på grund av min dövhet

Det är några av mina tankar som snurar hos mig när jag ser mig i spegeln. Varje dag är det olika tankar om mig. Varje dag är en dag som aldrig blir lik gårdagens vardag. Vissa dagar kan jag tänka att idag har det varit dåligt, andra dagar känner man att dagen varit toppen och övriga dagar kan vara så att stoltheten finns hos mig.  Ibland funderar jag  på om det är fel att tänka så, men det är det ju naturligtvis inte. 

I dag är jag iallafall glad att jag bestämde att bli medlem här och se hur det går och det ska bli spännande med min utveckling här och få kontakt med andra och få råd och tips. Det är iallafall ett bra steg jag gjort idag.

Addie

Sitter här och funderar om det här är bra för mig att skriva. Varje dag har jag tankar kring vad som händer runtomkring mig. Förr skrev jag dagbok som ung men nu hinner jag nästan inte alls att göra det eftersom man är mor till fyra barn. Men ändå ska jag försöka lära mig och testa det här och se om det är något bra för mig. Så nu ska jag kika runt här och testa lite för varje dag.  - Addie

Välkommen till min nya blogg!