Addiswa

1. När flyttade du senast?
Juli 2003 till Nora från Örebro - flyttar snart igen men dock i Nora.

2. Hur många gånger har du flyttat?
Ha ha vill ni veta?.. Många många gånger.. Sen jag kom hem från USA 1995 bodde jag först i Eksjö därefter:

Örebro hösten 1996 sedan blev flyttade jag till följande städer i olika år:

Leksand, Göteborg, Stockholm, Örebro och Nora.

3. Vad tycker du är det värsta med att flytta?

Att packa upp och packa ner om man tänker hur många flytt det blivit!

4. Det bästa?

Att flytta till Nora där man stortrivs. Nora är så lik Eksjö där jag är uppväxt. Byggnader är så lika, flera hus K-märkta, det finns en liten sjö att gå och bada till på somrarna, naturen är otroligt vackert och bäst av allt så finns SVERIGEST GODASTE GLASS - det e sant så lovar att ni svävar på rosa moln om ni smakar NORAS GLASS!! så jag ångrar inte att man flyttade hit.

5. Vill du flytta nu och i så fall, vart?

Jag vill flytta men då kvar i Nora i några år till. I allafall till en lya med flera rum och väldigt stort. Barnen ska få egna rum, speciellt flickorna och pojkarna kan dela. Jag vill bara njuta av att bo stort och slippa bo så trångt som man gjort i många år.... Det blir ju sant så småning om och vi alla längtar till den dagen!.

Få se nu vem som inte blivit utmanad av mig?

Cerine.blogg
AIK, Ullis
Cokoris
NordGold..

/Addie

Dagen har varit lugn men storstädade då det är söndag. Städar alltid på söndagar och det känns alltid bra efteråt. Stortösen bakade chocklad muffins och den sparade vi tills min väninna T kom med sin söte lille C son bara är 3 månader. Bebisar är så söta och luktar så gott och tiden har gått så fort nu när mina grabbar börjar bli stora. T's gubbe J tränade i Nora så det var mysigt att få träffa henne och lilla C.

Pojkarna blev förtjust i C och ville gossa med honom och försökta leka med honom så det blev liksom " aja baja, försiktigt, han är för liten" hela tiden. Pojkarna är så gulliga när de tecknar att C är en liten bebis och att man måste vara försiktigt.


Det är inte ofta man får besök så jag tycker det alltid är något extra när vänner kommer och hälsar på. De flesta vänner bor i Örebro eller Kumla och trots att det inte är så långt mellan så är det ändå svårt att komma hit till Nora. Vännen T träffar jag så sällan och nu har vi sagt att vi måste ses oftare och när hennes gubbe tränar i Nora så är hon alltid välkommen till mig med lilla C.

Jag tycker det är svårt att bjuda hem vänner när vi bor så trångt. När vi kommer att bo större så blir det mycket lättare och då kan man känna sig mer avslappnad.

Nu ska jag ta det lugnt och försöka läsa Damernas Dektetivsbyrå. I morgon är det en vanlig arbetsdag fram till veckan kommer.

Ha en skön sen afton!

Addie

I dag åkte jag och barnen in till stan. Det är hindersmässa i Örebro och jag sa till mig själv att inte handla så mycket förutom det viktigaste vi behöver.

Det som var viktigt för oss att köpa in är skridskor till flickorna, termobyxor till stortösen, vantar till tre personer och inget mer. Jag sa till flickorna att de får inte gnälla och börja säga att de ska ha det och det och peka på allt..

Vi gick runt i 4 1/2 timme och här blev resultatet när vi åkte hem:

2 st skridskor till töserna

termobyxor och vantar köpte vi som planerat.

Äta på Pizza planet var okej då vi var hungriga

Resten blev:

10st munkar - ingen av oss i familjen kan låta bli det.
leksaks motorcross och traktor till grabbarna
hästballong för att lillprinsen galskrek efter den - Tyvärr svag var jag - han vann och jag förlorade!
DVD film: I Robort med Will Smith
Väska till mellan dottern
varma sockor - behövs det?? måste fundera
Brevpapper - Enligt stortösen behövs det
Åktur med Karusell till grabbarna - de galskrek efter den och jag förlorade åter kampen!


Är bara glad att vi bor i en liten byhåla som Nora där inte en massa affärer finns så det är rätt sällan vi åker in till stan och stannar en hel dag.

Tack och lov att vi så sällan åker in till Örebro - annars skulle pengarna flyga iväg med vinden!.

Det är alltid härligt att se när mina barn utvecklar och lär sig mycket i teckenspråk. Barnen blir tvåspråkiga och lär sig så mycket genom att kommunicera med mig.

Igår kväll kom lilleman till mig och vi små busade och pratade lite och jag insåg att han kan så mycket teckenspråk och jag visade honom hur man tecknar A B C D och han härmade mig och gjorde det så perfekt med sina söta små händer.

När jag sa BRRAAA vad duktig du är och gör det helt rätt och perfekt så ropade han på sina systrar och sa:

- Titta jag kan teckna A B C D

Sen klappade han händerna innan vi hann klappa och berömma honom. Han gjorde det om och om igen och känner sig så stolt liksom jag känner mig stolt över min lilla prins.

Jag och barnen har nog flyttat runt en hel del de senaste åren. För många är det som om de säger " men hallå Addie när ska det lugna sig för din del" det är nog de som inte känner riktigt till min bakrund som säger sådana repliker.

Jag har flyttat runt pga jobb, studier och sånt som är orsak till att man måste göra det.

I två år har jag och barnen bott i Nora och vi stortrivs trots pendlandet till Örebro då båda flickorna pluggar och jag jobbar där. Vi har vant oss vid det så det är okej, men vi har diskuterat flera gånger att flytta till Örebro då det blir billigare för oss.

Jag trivs så bra i Nora, det är som min hemstad för det är så likt Eksjö eftersom jag är uppvuxen där. Naturen är vackert, området, gamla hus och sånt som är så intressant som bland annat Sveriges äldsta tågstation med gammal lok och definitivt en av Sveriges godaste GLASS - jag lovar er som inte smakat det GÖR DET!.

Vi bor i en radhus och det är en bostadsrätt och området är väldigt trevligt. Nära till dagis, skola, sjön och natur. Trots det bor vi så trångt och det är en 3:a på 80kvm. Vi klagar aldrig och jag vet inte när jag hade eget rum senast för jag har låtit barnen ta rummet och jag bo i vardagsrum.

Men nu är det så att flickorna börjar bli stora och jag känner som om det är dags att man även får eget rum. Letat och letat och nu hittat en som jag nu får och det blir dubbelt så stort som jag har nu alltså en 5:a på 189 kvm, hög tak och lägenheten heter Pigslottet och ligger mitt i stan här i Nora. Det finns en öppet spis och två kakelungar och den är väldig fin. Har inte skrivit på kontraktet än, men ska fundera om jag gör rätt beslut så ska fundera i några dagar. Vet det blir härligt att bo stort efter alla år. Den minsta rum jag och flickorna har bott är säkert på Västanviks Folkhögskola i Leksand. Där bodde vi i en liten etta och kokvrå på ca under 20 kvm och fortfarande fattar jag inte hur vi kunde bo så trångt!.

De närmaste dagarna får jag se hur det blir och vad jag bestämmer mig.

Sitter nu i Stadsbibliotek bland böcker och datorer och väntar på att lektionen ska börja. I vår läser jag Engelska B och Svenska B på distans på City Akademien. Tycker det ska bli spännande och hoppas klara mig i båda ämnen så jag kan vidare läsa på högre nivå.

Att studera tar så lång tid. Vägen för mig är lång som har läst utomlands och måste hitta luckor där jag kan läsa vidare på högre nivå. Jag vet inte riktigt vad jag vill läsa men det lutar sig åt läraryrket eller kanske vill jag läsa statskunskap och sedan arbeta med politik?.

Jag gör det som vinden för mig och följer med mina beslut.

Spännande att se hur det kommer att gå...

Addie

Ser nu att jag inte bloggat på flera dagar.. Så mycket som hänt här hemma att tiden inte räcker till. Men om några dagar ska jag skriva om jag nu bara hinner..

I morgon fyller tösen min 10 år och jag tittar på henne med förundran att hela 10 år har det gått nu. Det var ju i går hon var så liten och så oskyldig - sådan är känslan just nu..

Varför går tiden så fort... Hänger inte riktigt med längre...

Som liten sluktades jag av att läsa böcker men idag har jag inte mycket tid när jag är en heltidsarbetande mor med fyra barn. Jag försöker läsa så gott jag kan när tid finns till. Nu läser jag mer när jag sitter på bussen på väg till jobbet. Just nu läser jag om Damernas Dektetivbyrå och tycker et är så intressant. Författaren heter Alexander Mc Call och har aldrig tidigare hört om honom. Mina föräldrar gav den här boken i julklapp och jag har märkt att när de ger mig böcker är det ofta bra böcker som jag så lätt sitter fast med.

Jag har några favorit författare som bland annat Henning Mankell, Lisa Marklund och Waris Dirie. Några av de böcker jag läst upplever jag en samhörighet med trots att jag inte är uppväxt med de personer som beskrivs i böckerna. När jag läste om En Blomma i Afrikas Öken, eller Ökenblomman som skrevs av Waris och även läste Comedia Infantil av Henning Mankell stod det mycket om Afrika och kulturen. Nu när jag läser om Damernas Dektetivbyrå som handlar om en kvinna som heter Precious (Mma)Ramotswe som öppnade en Dektetivbyrå i Botswana så beskrev hon om sin uppväxt. Alla de böcker jag nämnt berättade om fattigdomen, att sköta djuren ute då man kunde få pengar för dem, om nomander och sånt så kände jag en samhörighet med dem.

Jag tycker det är en märklig känsla, jag vet att jag är född i en stad som heter Jimma i Etiopien har ju aldrig upplevt hur fattigdomen är. Jag lämnades bort bara några dagar gammal från min mor och bodde de första 3 åren på barnhemet. Men läser jag de böckerna undrar jag ofta hur min biologiska familj har det - har de djur, är de nomander eller lever de i fattigdom med ett hus som byggdes av lera eller hur har de egentligen. Om jag inte var adopterad skulle jag ha levt som Waris Dirie eller som Precious Ramotswe? det är sådana tankar som kommer när jag läser detta böcker. Jag blir så fascinerad av böcker som beskrivs hur de som bor i Afrika har det eller hur de lever och jag börjar undra om det är något som man saknar inombords. Är det en pusselbit som jag saknar och borde ta reda på? att åka och besöka Jimma och se hur jag hade det i verklighet? Tankarna kommer och jag funderar på om det inte är dags att besöka mitt hemland det var ju 12 år sen jag var där sist.

Varje morgon på vardagarna är vi alltid stressade. Vi ska klä på oss, äta, förbereda oss och jag måste klä på två grabbar som inte alltid är på sina bästa humör.

Vi bor i Nora och jag och flickona har 45 min med buss resa dit så vi måste ta bussen senast 07.10 eller tidigare. Varje morgon vaknar jag kl 05 för att hinna med det jag vill göra som bla läsa dagens tidning, kolla så jag inte glömt något som jag behöver göra innan jag ska iväg till jobbet. Innan jul så pratade jag nästan aldrig med flickorna förutom att säga god morgon och sen gör vi våra egna takt som att äta och det vi måste göra.

Nu bestämde jag mig att nu får det ske en liten ändring. Jag vaknar dock fortfarande kl 05 men sen sätter jag på te vatten och tänder ljus och tar fram frukost på bordet och väntar till flickorna kommer. När de såg frukosten och de tända ljusen sken töserna som solen och log. Vi satte oss och åt och pratade och skrattade och tog det lugnt och det var så mysigt.

Jag tänker på många familjer som är så stressade idag och det står så mycket om att dagens föräldrar har sämre kontakt med sina barn pga att det är andra krav än att det var förut. Man sitter inte tillsammans lika ofta och äter, barn har sina aktiviteter, fräldrar sina som bla ska skjutsa barnen eller mycket annat. Det är stress och stress och för andra barn söker de andra vägar om föräldrar är för upptagna att de istället surfar på nätet eller tittar på tv. Förr var det inte så - förr satsade man på familjen och att ma hade mycket bra tid att sitta tillsammans och bara prata om allt mellan himmel och jord.

Jag ser på mina töser - de växer och snart är tonåringar och sen några år vuxna som snart har egna liv. Tiden är dyrbar och det är så viktigt att man ska spendera tid tillsammans.

Flickorna sken som solen när jag tog fram frukosten och de frågade mig i går innan de la sig om jag ska göra det igen på morgonen och jag sa SJÄLVKLART och då svarade de - Vad mysigt det blir.

Mina frukostmorgnar ska bli heliga - flickorna ska sitta med mig och slappna av och prata och bara ta det lugnt. Ser fram emot de stunder jag ska ha med dom - ty de är så värdefulla.

I dag tänkte jag på att jag vill testa och fråga er!!!

På jobbet jobbar jag med döva och hsk elever. I skolan finns det många lärare och de flesta är hörande. Vi är ca 6-8 döva lärare och resten hörande. Några hörande är teckenspråkkunniga andra kan lite och en del mycket mindre.

I lärarummet där vi har vår kök och där vi äter finns det två runda matbord med stolar lite längre bort mot väggen och på högra sidan mot fönstret finns det två soffbord med 4-5 fåtöljer. När jag har min lunch så sitter jag alltid på en av bordet och på det bordet är det ofta vi döva som sitter och äter medan på det andra bordet är det alltid hörande lärare/arbetare.

Det som är intressant så hände det en dag när några av oss döva lärare satt och åt son vanligt och pratade så fanns det några stolar lediga. En hörande lärare kom, men gick till det andra, sedan nästa och nästa tills det nästan inte fanns plats på det bordet hörande lärare satt. Några kom till och med fram och frågade om man fick ta en stol från vårt bord och vi sa ja. Sedan var det fullt där hörande lärare satt och det kom fortfarande folk som ska äta sin lunch, men de gick till hörnet där soffbordet fanns med fåtöljer och det slutade med att det blev fullt även där två soffbord med fåtöljer fanns.

Det fanns hörande lärare som var skickliga på teckenspråk, har jobbat över 25 år med döva och hsk, det fanns lärare som kan avläsa oss när vi svarar på tsp.. Men ändå väljer de andra bordet och soffbordet!! Varför är det så?

Vad tror ni att det påverkar att hörande lärare/arbetare gör så?

Jag har funderat mycket det här med min vän, Annemaj som skriver mycket om sin syn och hur hon känner och upplever. Jag är väldig imponerad av hennes skrivelse att jag tittar ofta in på hennes blogg så ofta det går.

Hon har på något sätt inspirerat mig så att jag ska berätta om min hörsel. Jag har tidigare berättat att jag förlorade hörseln vid ca 12 år, min mor tror att jag var lätt hörselskadad några år tidigare så det är svårt att faställa när jag hade normal hörsel.

När min hörsel blev sämre så hade jag svårt att acceptera det. Min familj accepterade det nog snabbare än mig som jag tidigare har skrivit här. De ville gärna teckna medan jag ville de skulle dölja det. Vet inte riktigt när jag började acceptera att jag hörde dåligt, men tror att jag gjorde det när jag pluggade i USA. När jag studerade som utbyttes student på Model Secondary School for the Deaf fanns det ett ämne om hörsel och dövhet och det var nog genom den jag accepterade att jag var gravt hörselskadad/döv. När jag pluggade på Gallaudet Universitet, USA så fanns det många ämnen om dövhistoria och mycket mer vilket stärkte mitt själv förtroende och att jag verkligen ska vara stolt över vem jag är och att jag ej hör.

De senaste 10 åren har jag inombords börjat fundera över min hörsel och jag använder hörapparat, men hör inte 100% med den. När jag kom hem till Sverige från USA för 10 år sen så började jag ganska snabbt vara aktiv i dövrörelsen och arbetade mycket om dövfrågor, politik och mänskliga rättigheter. Jag har fått så mycket kunskap om allt jag arbetat med vilket jag kan skatta mig lycklig.

Inombords växte mina funderingar kring CI (Cochlea Implantat) CI började öka i samhället. För er som inte vet vad CI är kan gå in på www.cochleaimplantat.se. Det har inte varit så lätt för mig, för just på den tiden var dövrörelsen motståndare till CI och det vållade hetta debatter om CI på barn och mycket mer. Jag förstår många döva som är oroliga när en ny teknik går framåt. Det var mycket snack om det när döva på 50-60-70 talet måste ha hörapparat eller att man måste prata och inte teckna och det var nog ungefär samma reaktion mot när CI kom. När många döva var motståndare till CI vågade jag inte tänka på mina egna funderingar eftersom jag själv var aktiv i dövrörelsen så var jag tvungen att följa i demokrati anda att få andra förstå om CI och vad vi tror på.

De senaste åren har jag funderat mycket om CI och nu de sista 1-2 åren har jag ökat och börjat våga forska kring CI och se om det passar mig. Min granne. J opererade sig för lite mer än ett år sen och det är genom honom jag vågat ta steget att fundera på vad jag vill göra. Tack för att du finns, J och du har gett mig kraft att våga tänka på mig själv och inte lyssna på andra.

Jag tog kontakt med hörselvården och sen har vi diskuterat och träffat flera gånger. Den 21 December åkte jag till Huddinge Sjukhus och träffade CI teamet tillsammans med min mamma och genomgick olika tester som bla hörselprov, avläsning, diskutera med läkare som gav mig mycket information om CI och träffade kuratorn. Detta har gjort att jag nu gjorde mitt beslut - jag ska genomgå CI operation och det kändes en bra känsla att jag kunde fatta beslut.

Jag kommer att skriva här vad som händer och hur utvecklingen går.

Jag har bara berättat det här för mina närmaste vänner och min familj. Menar då de vänner som inte går och berättar det vidare till andra. Men nu har jag stärkt mitt självförtroende och är redo att låta andra veta om vad som kommer att hända mig - Det är ju jag som bestämmer - det är ju jag som ska må bra och fatta mina egna beslut.

I dag har jag gjort mycket och är ganska slutkörd men nöjd.

I morgon börjar jag jobba och pojkarna till dagis medan flickorna börjar skolan på tisdag. Tycker egentligen det ska bli skönt att få arbeta och att vardagslivet kommer tillbaka med arbete, skola, hem och barn.

I dag städade jag och plockade ner julgranen och alla julpynt som spred över vårt hem. Det var lite trist att se hur vårt hem ser ut efteråt. Försöker ändå sprida värme i huset med ljus och andra saker så att man känner värme som man gjorde för julen.

Tvätt hann jag med också så det blev en hel del att gå till tvättstugan och hem och vika kläder och göra andra bra saker som är viktigt.

För en stund sen badade grabbarna och nu sitter de framför tvn och tittar på toystory därefter hoppas jag att de lägger sig. Kvällarna har varit sena, men jag hoppas de åtminstone somnar så att ork finns inför morgondagen då de ska till dagis.

I morgon är det mycket som kommer att hända. Först är det personal möte sedan arbetslags möte och innan lektionen börjar kl 12 ska jag först skynda mig till stadsbiblioteket där city akademin finns och träffa min handledare. Jag ska läsa Svenska B och Engelska nu i vår och det ser jag verkligen fram emot. Jag har även lovat min handledare att ta högskoleprovet så nu gäller det att plugga och jag hoppas på bra resultat.

När jag var tolv:

* Visste jag inget om smink
* Killar hade jag ingen aning om
* Märkeskläder vaddå??
* Modemedveten - det var jag nog inte riktigt då
* Jämföra med vänner tänkte jag nog inte då
* Snackade inte om bantningsmetoder
* Pratade inte om mat som gör en tjock med mina kompisar
* Bråkade inte med mamma om kläder och pengar
* Joggade, sittups och mycket motion var nog inte så viktigt för mig
* Humörsvängningar hade jag nog inte
* Bråka om piercing på tungan, navel och annat gjorde jag inte - men då
fanns väl inte det sånt på den tiden?
* Att läsa Vecko revyn, Frida och sånt skräp gjorde jag nog inte
* Redan som tonåring några år innan var jag nog inte

listan den kan bli lång, men jag var åtminstone en vanlig 12 åring som njöt av livet.

Min dotter som är tolv:

* Vet mycket om smink och bråkar om att man ska sminka sig till skolan!
* Pratar om killar det gör hon gärna.
* Märkeskläder är jätte viktigt annars är man A-social enligt henne!
* Mode har hon i skallen - rätta kläder är viktigt att ha på sig!
* Jämför med vänner - det gör hon allt för mycket.
* Pratar om bantningsmetoder med kompisar gör hon!
* Vet nog mer om mig om nyttigare mat som man ej blir tjock av!
* Joggar gör hon 1-3 ggr i veckan och sittups för att ha platt mage!
* Humörsvängningar har hon det gäller att passa sig noga så man inte
säger något fel!
* Pengar, pengar och pengar det är eviga samtalet!
* Vill pierca naveln och någonstans mer - pga hennes kompis har det som
dock är 12 år!.
* Läsa Frida och annat är mycket viktigt - jag anser att hon e för ung
för det!
* Hon var nog redan en tonåring för 2-3 år sen!.

Listan den kan bli lika lång som min för det är mycket som händer omkring!

Det är bara att undra och fundera - Vad har hänt med dagens barn och ungdomar?.

/en bekymmrad mamma!

Idag har jag varit o träffat min chef A och min arbetsledare M för att diskutera om min tjänst som jag är tjänstledig från. Jag är för närvarande tjänstledig från mitt andra jobb och arbetar nu som gymnasielärare på Tullängsskolan för döva. Det är intressant men saknar att arbeta med det jag gjorde tidigare som bla om dövfrågor som jag var så engagerad i innan jag fick två små grabbar och att jag var mammaledig i två år.

Min tjänstledighet går ut i mars så det är mycket att tänka på och fundera på vad jag vill göra i framtiden. Jag saknar mitt arbete, men i min ålder så vill jag gärna ge det till någon som är yngre och som kan jobba många år i den organisation jag är anställd hos. Vi kom i diskussion för att se om jag kan omplaceras men det är inte säkert så under 3 månader ska man gå igenom och se möjligheterna. Jag vill så mycket, bla skriva en projektide' som jag hoppas att det blir av eller bara att fortsätta jobba med det jag gjorde tidigare.

Men här är en undrande fråga som jag så många gånger har funderat. Innan mötet avslutades frågade chefen en personlig fråga. Frågan tyde på att hon undrade om jag ska skaffa flera barn i framtiden. Jag svarade nej och skrattade osäkert, men sen började jag undra om det är så folk ser på mig?

Jag har fått två små pojkar på så kort tid och det är 12 månader mellan dom. Allt gick faktiskt fort för min del och inte något man hade förväntat sig, men jag älskar mina grabbar högt. Det som är sårande är att när jag ska ut och träffa folk, speciellt döva som bla Teckenspråksdag eller annan arrangemang så får jag alltid frågan av några om jag håller på att bilda en fotbollslag eller om jag producerar barn. Det är kränkande kommentarer anser jag och jag har svarat lite otrevligt tillbaka då jag känner som de totalt har annan syn på mig. Detta har gjort att jag inte har den kraften att gå ut och vara i en stor skara där döva samlas för jag orkar inte höra sånt. En period var jag deprimerad för att andra såg mig så och inte som den Addiswa jag är. Jag råkade bara bli mamma till två härliga pojkar och vips så ska andra se det som om jag producerar barn och vaddå?.

Att få den fråga från min chef: Ska du skaffa flera barn i framtiden. Det ekar i mina öron om och om igen, tankarna går runt i skallen och där frågar jag mig - är det så folk ser på mig idag - att jag är en kvinna som bara har fått två barn men för dom ser de att jag ska fortsätta skaffa barn? Varför är det så?

Varje år - årets slutskede och när nya året passerar tolvslaget är det så mycket tankar kring mitt liv som passerat och att en ny era står framför mig. Jag känner alltid av rädsla över vad som ska hända under året som kommer och funderar varför jag alltid har en sådan känsla.

De senaste åren har jag kännt att allting varit tufft och så mycket har hänt på så kort tid. De tre-fyra åren har gått så fort att jag inte riktigt förstått hur det kan ha hänt. Träffade en man via nätet och det blev vi med så kort tid att vi fick två härliga pojkar tillsammans. Jag har varit så impulsiv och gjort så mycket som jag egentligen funderat om det var klokt gjort - men gjort är gjort och det ska man inte klaga över utan man accepterar det liv som ödet styr.

I år har jag lovat mig själv att försöka tänka och lyssna på mitt inre hjärta och även göra kloka beslut med långa tankar och funderingar. Viserligen har jag gjort bra beslut de senaste åren, men ändå finns det visa beslut man kan ha gjort det bättre.

Men jag funderar på varför jag får en sån ångest känsla när nya året passerat och att jag nu har hela 12 månader framför mig. Vi säger ofta att vi inte ska tänka framåt och fundera så mycket vad som kommer hända i framtiden.

Jag ska försöka ta en dag i taget och inte grubbla över hur morgondagen ser ut. Hoppas att min ångerskänsla försvinner med tiden och att jag ska samtidigt skatta mig lycklig över det jag har.

Nu har nyåret varit och nu är det en ny år att se fram emot.

Jag och min familj firade nyår i Stockholm och vi åkte väldigt tidig lördag morgon för att hinna med tåget kl 08. Att man bor i Nora är inte alltid det bästa då man måste vakna så tidigt för att hinna med allt. Hann göra allt i ordning och hade ju gjort mycket dagen före. Att resa med 4 barn kan ibland vara tuff men mot slutet av året så ser jag att man har klarat sig på alla resor man åkt med dem så jag ska egentligen inte klaga på det.

Vi kom fram till Stockholm ca kl 10 på förmiddagen. Gick runt på stan och tittade lite och därefter träffa mina föräldrar som också var i Stockholm. De ska fira sin tid tillsammans då min mor äntligen blir pensionär till min fars glädje. De åkte tillsammans med bekanta och obekanta från smålandstrakten och alla åkte buss och ska tillsammans se musikalen Mama Mia!. Vi träffade mina päron en kort stund eftersom vi ska fira med min väninna, A i Hägersten och bo på hotel just nära hennes hem.

Till hotellet kom vi och vår granne P med hennes man J och deras son, A var där redan eftersom de tog bil. J ville gå ut och äta om en timme så det var ganska jäktigt för oss att fixa oss men det hann vi med lagom i tid. Väl gick vi ut och det var ganska jobbigt då det var så mycket snö på vägarna men väl framme hittade vi en mysig liten restaurang och njöt och hade trevligt och åt och pratade.

Vi gick sedan hem till A och alla familjer hade inte kommit än. Några timmar kom allihopa och det är mysigt då det är barnfamiljer som kom. Många barn så det blev mycket springande huset men A's son, en söt liten grabb som heter L var inte lika förtjust att alla barnen tar hans leksaker. L har härliga komentarer för han kan säga både kloka och roliga meningar som ger oss gott med skratt. Men lilla L som är 3 år var så bekymrad och sa till min äldsta dotter

L: Jag tycker synd om alla mina bilar för nu väcker alla barnen mina bilar
och det tycker jag inte är roligt för nu måste bilarna vakna och åka
överallt.

Jag sa att det är bara i kväll som det händer och sen blir det riktigt lugnt för bilarna igen. Ni kan ana hur vuxna kämpade med skratten, men han var så söt när han såg så bekymrad ut och tittade på barnen som lekte med hans bilar och alla leksaker.

Kvällen var riktigt lugnt och det var lek för både vuxna och barn och det blev gott till skratt. Sen mot tolvslaget tog vi Pommac och champagne och skålade inför nyåret och det var härligt att se ute eftersom A bode på 7:e våningen kunde man se överallt med alla fyrverkerier och det var mysigt att se.

Barnen blev plötsligt trötta och gnällde och ville hem så vi gick hem ganska direkt efter 12 slaget. Lilleman var så trött och gnällig och tyvärr kräktes han, men det var nog på grund av att han fick något som han inte tålde eftersom han inte får dricka mjölk, ägg och lite andra produktioner. Tror att han fått i sig dom då det var så mycket att ta från köket och att man inte hade alltid koll över vad han tog.

Till hotellet gick vi och där slocknade vi nästan direkt. Men vi var nöjda och glada och kvällen var verkligen fin och en härlig dag att avsluta året med. Innan jag somnade så sa jag bara till mig själv

Gott Nytt År!