Min stora tös Channie
Jag har skrivit många gånger om hur fort tiden går men måste fråga och skrika:
Hur kan man stanna tiden - låt inte tiden gå så fort - HJÄLP MIG!!!
Den senaste tiden har Channie börjat fundera mycket över sitt liv - framtiden och att hon snart måste bestämma sig vad hon vill läsa efter högstadiet. Jag bara kollar på klockan och tittar på min tös och frågar mig själv - Hur kan tiden gå så fort???
Det var faktiskt inte länge sen jag såg Channie utanför skolan och hälsade fint på sin nya fröken då hon för första gången började i skolan. Jag minns hur glad hon var att äntligen få börja i skolan och känna sig stor och inte gå på dagis längre.
Nu går hon i årskurs 8 och om halvt år börjar hon i 9:an och vips så ska hon vidare till gymnasiet. Det är helt otroligt och jag fattar inte riktigt eller jag hänger inte riktigt med längre. Det är väl bara att acceptera och låta tiden gå trots att jag inte vill det.
Channie funderar mycket på vad hon vill bli och det är svårt. Hon vill bli frisör, skådespelare, konstnär, eller bli egen företagare. Vi försöker prata om det och jag som mamma vägleder henne och säger det jag tror på, men att det är viktigt att det är hon som bestämmer. Sa till henne att jag stödjer henne i alla beslut hon tar och gör hon det som hon trivs med och är glad så är jag också glad.
Vecka 5 och 6 ska hon åka till mormor och morfar och praktisera på JC klädaffär och tycker det ska bli så spännande. Det med praktik har fått henne att fundera mycket på framtiden och jag tror det är bra att hon får praktisera och se hur det fungerar ute i arbetslivet.
Det ska bli spännande att få se vilken stig hon tar och jag tror mycket på henne och kommer alltid vara där för henne och vägleda henne på livets stig.
Det är bara att acceptera att tiden går som det ska och jag kan inte stanna klockan och trots att klockan går, dagar och år kommer förbi så är jag en stolt mamma som ser att Channie mår bra och kommer att ha ett bra liv.
Älskar dig Channie: 
Jag känner mig hemma när jag läser...
1.
2. 
3. 1. Giraffens tårar som skrevs av Alexander Mc Call,
2. Comedia Infantil av Henning Mankell
3. En blomma i Afrikas öken av Waris sen har jag läst flera andra böcker.
De här författarna är så otroliga och beskriver på ett skicklig sätt om hur livet är i Afrika. Ofta känner jag mig hemma och framför mig ser jag bilder på hur det är i landet. Det spelar inget roll om de böcker beskrivs i olika länder för det är ju en Afrikansk kontinent och varje land har ungefär samma typ av kultur, seder om hur folket lever. Fattigdom, föräldrarlösa barn, nomandliv och mycket mer.
Alexander Mc Call skrev om en härlig och tuff kvinna som heter Ma Ramontswe och som bildade Damernas Dektetivbyrå en av den första upplaga av hennes kamp med sitt jobb och därefter Giraffens Tårar och en till bok. Den är otrolig bra så jag rekomenderar er att läsa den.
Henning Mankell har skrivit många bra böcker om livet i Afrika och Comedia Infantil är en jätte bra bok.
När jag läste Waris bok så tänkte jag mycket på mig själv för jag är adopterad och kommer från Etiopien och bodde på ett barnhem de första 3 åren innan jag kom till familjen Stenström. Jag är dem evig tacksam för jag känner mig glad, har haft en bra barndom och de har gett mig så mycket kärlek.
En solblomma i Afrikas öken så växte Waris upp med sin familj och de var nomander och fick flytta runt för att överleva. Hon berättade mycket i detaljer om hur det var att växa upp i en nomand familj och när hon blev omskuren. Hon hamnade senare i England och sen blev supermodel. I dag är hon ambassadör och kämpar för barn/ungdomar och kvinnors rättigheter om att det är fel att de ska omskäras vilket är vanligt i Afrika och i flera länder som bland annat Afghanistan, Kurdistan och många fler. Hon arbeta mycket för att myndigheterna ska förstå att barn skickas till sina hemländer för att bli omskurna och plågas av det som inte alls är bra för deras hälsa.
Läs gärna hennes senaste bok: Smärtans Barn Den är jätte bra men det gjorde mig ofta ledsen när man läste om unga och äldre kvinnors berättelse om hur de fick lida när de blev omskurna. Många berättelser är så gripande att man lätt gråter men samtidigt känns det bra att veta att Waris kämpar för deras rättigheter och för framtida barn och kvinnor som kan gå i samma öde men med Waris och hennes teams kraft kan hindra det.
Åter till en Solblomma i Afrikas Öken, när jag läste om det så tänkte jag på mig själv för vem vet om jag aldrig var adopterad vad skulle då ha hänt med mig?. Tänk om min biologiska familj var nomander eller tänk om jag som liten också fått gå igenom som Waris. Det finns en annan sak som jag också funderar mycket över. Jag är döv och om jag var kvar så tror jag säkert att jag inte skulle utvecklas som person som jag är idag. Det är så svårt att veta vad som skulle ha hänt med mig för jag har ju ingen aning om hur min familj var och varför de lämnade mig.
Jag har sagt förut att det finns tusen orsaker till att min familj lämnade mig. Jag tänker på det positiva sidan att de gav mig en gåva att lämna mig på sjukhuset för att jag ska ha det bra och ett bättre liv än de kanske har. Den gåvan är speciellt för mig.
Jag tror att när jag läser det här böckerna som handlar om Afrika så är det nog för att jag ska känna harmoni inom mig och känna stoltheten över var jag kommer ifrån. Böckerna ger mig en trygghet och det känns bra för mig och så vill jag alltid känna.
Stoltheten över vem jag är.. Här är jag med min dräkt från Etiopien
3:a vs 4:a - Vad ska man välja?!
Kollar i tidning, internet, kontaktar fastigheter men ändå funderar jag mycket om man ska söka en 3:a eller 4.a??
Just nu funderar jag om man vinner på en stor 3:a eller en stor 4:a -- inte så lätt och så här tänker jag just nu som bilden här:
Jag har två tonårsdöttrar och 2 små grabbar - grabbarna är det inte alls så svårt att tänka på när det gäller rum för de är ju små och kan ju fortfarande dela rum.
Mina tonårsflickor - det är helt omöjligt att diskutera med dem om de kan dela rum OM man hittar en stor 3:a på lite över 100kvm.
Enligt dem så vill de ha eget rum för att man tar hem kompisar och få lite mer privat och att de faktiskt är stora och borde ha eget rum. Stortösen Channie säger att hon inte vill ha en stökig rum som lillsyrran ofta ställer till med.
Så här är en mamma som funderar och vill ju både mina barn och mig själv bästa så att vi alla ska vara nöjda och trivas tillsammans, MEN det är så svårt att hitta en 4!!!.. Jag hittar nog mer 3:or än vad mina töser anar och det är flera som är på över 100kvm och ändå vill de inte se och kolla och tänka på olika planlösningar.
Det spelar inget roll för mig att jag åter får bo i vardagsrummet för jag prioriterar mina barn högt och tycker det är viktigt för dom att ha rum. Man har ju bara ett rum att sova i och är borta mest på dagarna. I vardagsrummet drömmer jag om att få ha en livingoodsäng den är enkel och man sätter bara upp den mot väggen så här ser den ut: 
så kan man ha på dagstid och sen när det e dags att sova : 
mysigt eller hur?
Det tar så lite plats så det spelar egentligen ingen roll för mig om jag sover i vardagsrummet. Så nu är det bara att kämpa på och hoppas att flickorna åtminstone kan lyssna på mig om tiden blir så kort och att jag ändå måste välja en trea.
Så nu är det bara att kämpa på och hoppas att jag så småning om lyckas med jakten av en 3 eller en 4.a!!
Ha en bra vecka!
Jobb, skola, dagis och jakt på lgh/hus/radhus
Tiden har gått för fort och jag fattar inte riktigt att man varit hemma lite över 2 veckor va?? hur stannar man klockan så att den kan skynda långtsamt??.
Förutom det så har vi haft en fin och underbar jul och nyår och jag tycker det är skönt att man får börja jobba igen. I dag är det söndag och imorgon börjar vardagen igen.
I vår så ska jag nog för det mesta koncentrera mig på att söka lägenhet, hus eller radhus i Örebro eller Kumla. Vi älskar vackra Nora det är en fin stad men kraften tar på oss som får ständigt pendla varje dag och vi vill gärna ha närmare till allt.
Flickorna har sina kompisar i Örebro och några i Kumla och de vill umgås med sina vänner och sen har de ju sina träningar att tänka på och när de tränar blir det ofta sena kvällar för dem att komma hem. Tyvärr har jag ju ingen körkort och ä'ven om jag skulle ha det tror jag inte det skulle funka med två små grabbar som har sina fasta tider att lägga sig tidig på kvällen. Är man ensamtående mamma så blir det inte så lätt men jag är glad att flickorna inte klagar och förstår att det är så här.
Nu får vi se om vi lyckas få någon bostad så nu gäller det att kolla, ringa, söka och jag hoppas att vi kan flytta i juni eller början av juli. Så här kommer det se ut framför mina ögon för det mesta:
jakten på att söka en supermysig lya som vi alla ska trivas i... 