Addiswa

Ibland har jag den här känslan att jag vill vara liten och sitta med mina bröder och med mamma som bilden. Att läsa en bok eller sjunga visor som vi gjorde som små. Då var man ovetande om den vuxna världen och all ansvar man måste ta.

Jag vill liksom slippa tänka på ansvaret man har här hemma och då menar jag med allt som har med att städa, hålla koll, räkningar, jobb, skola att göra.

Tänk om man bara slapp och åter fick blunda och känna sig som liten. Det är så jag känner just nu och jag antar att så känner nog många av er med ibland.

Älskar bilden på mig och mina bröder och mor min. Självklart älskar jag min kära pappa med och det vet du så klart!

/Addie

En kort berättelse kring påsken!

Tänkte bara att jag vill berätta en sak som hände förra året kring påsk som gjorde mig besviken eller bara så förvånad.

Jag var i dagarna hos min goda väninna med mina pojkar och det är alltid trevligt där. Väninnan och hennes fina familj bor i en mycket trevlig villa område och de har det bra och trivs med livet. De bor fint och stort och barnen har sina rum och jag älskar att vara där och bara ha trevligt med familjen.

Den dagen då det var knackar dag för alla lyckliga påskgummor och påskgubbar så tänkte jag att det är ju kul att få se hur många kommer förbi och knackar på hos min kära väninna. Tycker det är alltid härligt att få se barnen le med sina söta röda kinder och prickig näsa och skina som solen när de får godis.

MEN vad hände?? Jag tittade ut och så började de söta påskgummor/gubbar knacka på grannarnas dörrar och gå från dörr till dörr men ingen kom och knackade på hos min väninna och jag var förbryllad. Barnen tittade mot huset och gick förbi men kom inte och knackade och där stod jag och gapade. Frågade min väninna: Varför kommer ingen och knackar här??

För väninnan var det inget konstigt och svarade kort och enkelt: Alla vet att jag och min man är döva så det är väl inget konstigt att de inte kommer hit och knackar och så har det varit sen vi flyttade hit. Skönt kan det vara att slippa ge godis.

För henne var det inget konstigt med det men för MIG?  Jag blev lite tokig för så här ska man ju inte göra och man kan ju undra vad föräldrarna har sagt om döva till barnen att ingen vågar knacka här. Familjen är ju ingen utomjordning de är ju en vanlig Svensson familj precis som alla andra. Så hade det varit jag skulle jag ha öppnat dörren och bett barnen komma in och ge godis och visa att det är ju inget märkligt att det bor en mamma och pappa som är döva och har fyra hörande barn i huset!

DET ÄR VIKTIGT ATT VI ALLA SKA VISA ATT VI ÄR EN DEL AV SAMHÄLLET OAVSETT FUNKTIONSHINDER!

I dagarna är det påsk och här är en av min favorit bild på mina söta prinsar Colin och Yannick när de var påskkärring/gubbe för två år sen

GLAD PÅSK PÅ EDER ALLA!

Kram bloggaren  Addie

När jag var liten så hatade jag mitt krulliga hår   . I tonåren tyckte jag det var orättvis att jag hade så krulligt och tittade ofta på mina vänner som kunde göra vad de ville med sitt hår. Jag försökte med allt möjligt att få mitt hår rak för jag ville vara lika vacker som mina kompisar.  Det fanns inte 
minns jag så jag kommer inte ihåg hur jag gjorde med håret. Jag hade nog ingen att identifiera mig med för på 70-80 talet fanns det ju inte så många mörkhyade och jag var ensam i klassen eller där man än befann sig.

När jag åkte till USA för första gången som 14 åring för att studera ett år på High School så minns jag vilken chock jag fick när man såg alla svarta människor. De hade otrolig fina hår, flätor och långa hår och jag häpnade för hur kunde de ha så rak och långt hår och jag minns hur fascinerad jag var. Min värdfamilj såg till att jag fick mitt hår fixat för de erkände att de var chockad över att se hur mitt hår såg ut så i början flätade en vän som hette Evon mitt hår och det gjorde så ont så ont minns jag.

Sen rak permanentade jag mig och jag minns hur förvånad jag blev för mitt hår var så långt och ner till axeln. Jag älskade det och vårdade mitt hår ömt och jag kände mig stolt, vacker och mer säker på mig själv.

När jag kom hem till Sverige minns jag att min familj inte gillade det. Min morfar Bertil som jag respekterade och älskade högt sa att jag var inte den Addie och att han ville jag skulle fixa tillbaka mitt krulliga hår:  för det var äkta vara. Rak permanent var ingen äkta vara i hans ögon, men jag lyssnade inte för jag älskade mitt hår så enkelt är det.

Jag och mina flickor rak permanentar oss var 3-4 månad och ingen av oss klagar på det      . Flickorna har bättre självförtroende än vad jag hade som tonåring. De identifierar sig med flera skådisar som bland annat Tyra Banks:  eller Raven Synome:  och flera skådisar som bland annat Rihanna eller Beyconce. Ni ska vara medvetna om att alla dessa superkändisar också fixar sitt hår och har alla i grunden och botten krullhår precis som vi har. Om ni minns Afrodite som vann melodifestivalen:  för ett antal år sen alla de går till en av Stockholms bästa afro frisör för att se så fina ut som möjligt. Den här frisören salongen http://www.afrohair.se/ drömmer vi om att få gå och fixa vårt hår - men ack och ve så dyr så dyr så vi får fortsätta drömma och hoppas att en dag får vi råd där.  

Den hårfrisören kan även ni också gå det är inte bara till oss svarta med krulliga hår - där fixar de även nagel vård annat man vill med kropp och själ.

Ofta saknar jag att läsa tidningar för oss svarta här hemma i Sverige för när jag bodde i USA älskade jag att läsa följande tidningar Essence:  och Ebony:  för det var de svartas tidningar och jag minns att det var alltid intressant och jag kunde identifiera mig med den.


                                       De är så vackra och fina med olika typer av frisyrer:

           

Som ni alla vet så drömmer barn/ungdomar/tonåringar om vad de vill bli när de blir stor. När mina flickor var små så ville Athina bli djurläkare och Channie drömde om att bli sångare eller skådespelare. I dag vill båda satsa inom mode/model/musik och film/teater. Det har de pratat länge om och vill så gärna bli något bra och hoppas att det blir så en dag. Även om det kanske inte blir som det blir så har de sagt att de ändå ska se till att ha bra jobb och trivas med det de gör.

I dagarna har flickorna undrat hur man kan få en agent och om det finns möjlighet att fotograferas och ha en egen portfilo så att de kan kontakta olika modelagenturer, teater och allt som kan vara bra att komma i kontakt med.  För mig tycker jagt det är svårt men visst förstår jag att de drömmer och hoppas att någon ska upptäcka dem.

Jag vill mina flickors bästa och jag har kollat runt lite var man kan kontakta en agent och var de kan fotograferas för att få en egen information om sig själva som kan vara till nytta. Men det som man är rädd för är att det kommer kosta så mycket om man vill att flickorna ska få som de vill så jag söker och kollar på det billigaste sättet för vem vet om man hittar en bra och billig fotograf som gärna ställer upp med bilder.

Som mamma tycker jag att mina flickor är vackra och jag älskar dem av allt annat och vill göra så gott det går för dem. Men jag måste se till att de har sina fötter på jorden och inte drömmer allt för mycket för nu har de skola och en lång framtid att tänka på. Vägens stig är lång och mycket kan ju hända på livets stig.

Vi får se vad som händer. Athina har ju redan fått uppleva hur det är att vara model för Hennes och Mauriz och de vill anlita henne igen och det är ju jätte bra. Så nu ska jag gå på stigen och kolla vad för chanser mina flickor har och för att se till att man träffar seriösa personer som ställer upp och hjälper till.

 mina söta tonåringar som drömmer och tror så mycket på sig själva vilket är bra..

Channie i action...



Athina som plåtar för H&M


Foto: H&M

Att man är en tonårsförälder det är vad vi alla som har barn får uppleva. Jag har två flickor som är i tonåren och det är spännande men också skrämmande som mamma.

Jag insåg att när jag själv var tonåring så hade jag inte min mamma dygnet runt som mina flickor har med mig. Jag flyttade till Örebro som 12 åring och bodde på elevhem och sen på veckohem och det var nog de som jag bodde hos som fick hantera mina tonårs bekymmer. Men jag har inte något minne av det och jag tycker det är konstigt. Jag minns inte vem jag pratade med eller vände mig till när jag behövde prata och de frågor jag funderade över och den tid då jag hade livskris.

Jag frågade min mor hur relation mellan henne och mig var då jag inte bodde hemma och åkte hem på helger eller de helger jag ville åka hem. Det var inte så mycket vi pratade om sa hon och hon sa också att jag hade hemligheter men att vi försökte prata saker och ting som jag undrade över när det gällde mig. Trots det minns jag ändå knappast, men jag vet att min mor och jag hade bra kontakt och att jag vände mig till henne. Men jag kan ändå inte jämföra det som jag upplever med mina flickor och jag tycker ibland att det är svårt.

Flickorna min tar upp om livet, bekymmer, om skolan, om rädslan och så mycket mer och jag är glad att de anförtror sig till mig. Ibland känner jag mig som en osäker mamma för jag kan inte jämföra hur jag hade det som ung på grund av att jag bodde så långt från min egen mor. Ofta känns det som om jag inte ger tillräckligt med stöd till flickorna men jag gör så gott jag kan och av den bästa situationen.

Just nu tycker jag det fungerar bra men jag har ändå den lilla rädslan att jag inte räcker till och kan ge den kunskap och erfarenhet som mina flickor behöver.

Att vara tonårsförälder - det är på gott och ont.