Addiswa

Helgen har varit underbar med så mycket sol och nu känner man att våren har kommit på allvar. Jag klarar inte av att se en enda snöflinga för då vet jag inte vad jag gör! så vädrets makter ska passa sig och fortsätta ge oss det underbara vårkänslan.

Vi oroar oss dock för pollen då både jag, channie och Yannick har problem med det. Yannick har vi märkt nu och han har det lite jobbigt eftersom han redan har eksem som plågar honom visa perioder. Nu upptäckte jag att han också reagerar mot pollen.

I helg har det varit en kanon helg. Det var dsm innebandy i Örebro för döva och jag och barnen åkte dit för att kolla. Barnen är så vana att följa med till sådana arrangemang och de får träffa andra Koda barn som de kallas. (Koda= barn till döva föräldrar under 18 år.) Det är bra för dom att träffa sina jämnåriga kamrater och att de träffar barn som är i deras situation som har döva föräldrar. Det är inte ofta de får chans att göra det och flickorna tycker det alltid är roligt att få träffa både mina och deras vänner.

Jag träffade otroligt många gamla vänner från skoltiden. Den här gången kom väldig många som inte brukar komma och titta på dsm i olika sport. Flera av dom gick i samma pararell klass som mig när jag gick på Almbyskolan i Örebro. Vi satte oss och bara pratade gamla minnen och i år är det 20 år sen jag slutade grundskolan och man pratade lite om att försöka ordna återträff med så kort varsel men det är värt att försöka.
Det kändes så konstigt att stå runt gamla vänner och att man är fyrabarns mor och att tiden gått så fort.

På kvällen gick jag ut till Harrys och där kom många vänner och kvällen blev lyckad och vi hade jätte kul och snackade om allt som vi gjorde på vår tid. Jag är inte van att gå ut och roa mig för jag gör det allt för sällan. Kom hem halv tre på morgonen så ni kan tänka er hur trött jag är idag. Trots tröttheten så hann jag tvätta mycket kläder och sitta ute och läsa och ta det lugnt.

Är faktiskt mer än nöjd med helgen. Nu kommer spännande dagar för mig. På tisdag får jag min processor och då ska jag vara i Huddinge i tre dagar för att programera, träffa läkare och testa och allt för att se om det blir en bra resultat. Bara 2 dagar kvar till den dagen och jag är nervös, har låga förväntningar, men tycker det ska bli spännande.

Här sitter jag tillsammans med min vän, Daniella Olympia Elisabeth Josberg. Det är en vän som jag saknar och alltid kommer att göra. Fina minnen har jag om Danni som vi kallade henne. Daniella gick bort för snart 12 år sen, hon var bland de offren som dog 22 år gammal pga stureplan mordet en kall höstdag i slutet av november men dog den 6 december 1994. Den hösten var nog den värsta vi nog upplevt för samma år med kort mellanrum fick vi uppleva Estonia kastanstrofen som gjorde många av oss ledsna. Jag bodde i USA på den tiden men kunde hänga med vad som hände i Sverige via min familj, vänner och internet.

Tillbaka till Daniella, jag minns att jag träffade henne när vi hade skolmästerskap i Örebro. Jag spelade fotboll med mitt lag och vi skulle spela mot hennes lag och jag minns tydligt att vi kom mot varandra och skrek och jag tyckte hon var en hel knasig tjej men så är det ju under matcherna. Nästa gång jag träffade henne var när vi spelade basket mot varandra och vi hade då inte glömt att vi rök ihop på det senaste matchen när vi spelade fotboll. När vi hade match mot varandra i basket rök vi ihop igen, men sen mot kvällen träffades vi och presenterade oss för varandra och sen dess blev vi goda vänner och har gjort mycket tillsammans under hennes korta och intensiva år.

Vi har gjort så mycket, vi skrev brev till varandra,Sov alltid hos henne när jag åkte till Stockholm, Vi reste ihop, bodde rumskamrater och var som systrar i USA..

Daniella är en person som var omtyckt av många men också hatad av flera då hon vågade säga som det var. Hon var en klok tjej som hade skin på näsan, var bestämd och hon kunde vara vass, men många hade stor respekt för henne.

Varje år ordnade vi tillsammans nyårsfest och bjöd våra vänner hem till hennes vackra vindsvåning på Strandvägen. Man har fina minnen från de fester vi fixade och en del fester var nog lite galet men man kan skratta åt det och minnas. Favorit ställen vi gick var till Sturecompagniet och Cafe Opera och några trevliga ställen som jag inte minns vad det heter. Hon var som en syster och vi visste allt om varandra.

Vi tänkte mycket lika och ville mycket med vår framtid, bla skriva en bok som hon hann med och vi pratade också om att skriva en bok tillsammans om ledarskap, hur vi med funktionshinder ska se det positiva istället för negativa, men det hann vi tyvärr aldrig med.

Vi hann resa en hel del tillsammans, bla till Turkiet och Japan. Japan var det nog bästa då vi stannade där i en månad. En gemensam vän till oss skulle gifta sig där och det var härligt att få uppleva den japanska kulturen och bo hos familjer och nya vänner. I samband med vår resa medverkade vi på Dövas världsförbunds kongressmöte som skede i Tokyo.

Det har nu snart gått 12 år sen hon lämnade oss alla. Jag saknar henne enormt mycket och jag är tacksam att jag fick den tiden att få vara med henne, lära känna hennes härliga familj och jag tror mycket att jag har lärt mig mycket av henne, genom ledarskap och att vara självsäker och våga visa att man kan göra mycket mer trots sin funktionshinder. Hon sa att ingenting var omöjligt- hon såg på möjligheterna istället för förhindren.




Här är jag och Daniella som ordnade nyårsfest tillsammans.




Här var vi i Turkiet i en vecka och sov på en fin hotel. Man blev god vän med hotelägaren så vi fick sova gratis och vi var i Istanbul.




Vi var bjudna till vår vän, Peggy Presslers bröllop i Japan sommaren 1991. Där var vi i en månad och reste runt och medverkade på Dövas Världskongress i Tokyo.

Mi Piasco Molto Daniella.

Nu är påsken över och vi har haft sköna dagar hela familjen. Vi tog en bilfärd och besökte en familj som har får och att de ordnade olika lekar och sånt för stora och små. Pojkarna tyckte det var kul och de åkte traktor, klappade lamm, gick på tipspromenad och åt matsäck som jag packat ner. Solen sken strålande och det var härligt att känna vårluften.

I år var det första gången för grabbarna att vara mini påskkäring. Colin som gubbe och Yannick som påskgumma och visst var de söta?. De gick ut med storasystrarna och knackade på dörr till dörr och hem kom de med mycket godis och pengar.

Helgen var lugn och stilla och vi var mycket ute i det gröna och bara känna hur härligt det är att få vara ute. Snart kommer sommaren och vi längtar efter det och mest av allt som barnen längtar till är att få tillbringa några veckor i familjens sommarstuga i Hörtingen. Det pratar speciellt mina flickor om och längtar så.

Hoppas ni fick en fin och härlig påskhelg kära läsare och bloggläsare.

I dag hade jag en väldig energi och gjorde Amerikanska pannkakor som är en höjdare hos mina barn. De älskar att äta det och vi gör det kanske en gång i månaden och alltid på söndagar. Vi äter det här rätt sent som frukost och lunch och det tycker jag är bra. Jag minns att när jag åkte till USA för första gången som 14 åring och sov hos en fosterfamilj gjorde de Amerikanska pannkakor en morgon och det var mycket mer än vad jag gör till barnen. Det fanns potatis och korv med och jag fick mitt livs chock och började storgråta för jag trodde jag måste äta upp allt och kommunikationen var inte det bästa då jag inte kunde så mycket ASL så det blev svårt med kommunikationen och det var rena kultur krock mellan oss. I dag kan jag skratta åt det och bevara minnet.




När jag och barnen åt så tittade vi alla ute och hoppades att solen skulle komma, men det började snöa så vi alla gnällde och börjar undra när våren ska komma.

Det skrivs att det är fint nu på många ställen och att våren kommit men när kommer det till lilla Nora?..

Nu har vi lov och då förväntar vi att vädrets makter är snällare mot oss så att vi kan vara ute och njuta av våren om det nu kommer någon gång.

På förmiddagen kom mina grabbar hem och det var så härligt att se dom. Mycket pussande och kramar blev det. Gått ut med grabbarna och med vår hund Donna och det var skönt tycker jag.

Börjar känna mig lite bättre men har fortfarande ingen känsel i högra örat. Tinnitus har jag tyvärr än och det är så jobbigt ibland. Fattar inte hur jag kunnat ha tinnitus förut för nu är det en evig plåga för mig just nu. Förr kunde jag styra min tinnitus men nu kan jag inte ens göra det. Hoppas det avtar om några dagar annars vet jag inte vad jag gör.

I morgon kommer mina flickor hem från småland och jag längtar efter dem så mycket. Det är redan vår hos mina föräldrar och flickorna retar mig när de ringer och visar hur grönt det är och att solen skiner strålande.
Lite fräck av dom men man ser åtminstone snön smälta här hemma och det tar säkert inte så lång tid tills vi får vår här också.

Önskar er en skön helg alla mina kära blogg läsare.

Addie

Nu är jag tillbaka här och skriver lite kort..

Vet att några undrar hur det gått för mig. Jag befinner mig i Stockholm än och åker hem idag för att ta det lite med ro innan mina barn kommer imorgon.

Det gick bra och jag hade oroat mig i helt onödan. När jag tänker på ordet smärta så förställer jag mig att det kommer göra ont som ottan. Ett enda hårstrå från mig gör ont så ont så ni kan förstå varför jag oroade mig så mycket.

Jag opererade mig i tisdags tidig på morgonen och minns att jag tittade på klockan 08.05 innan jag somnade. Vaknade och var så.... hmm var är jag... somnade... vaknade och såg massa sköterskor...somnade...vaknade och bad om mer morfin...somnade och så höll det på till ca kl 16.00. Jag hade inte så ont efteråt och tog alvedon som nu är min trogna vän sen dess.

Tyvärr så kom tinnitus och den brakade loss och vilket helvehete det blev. Läkaren hade varnat innan att jag får tinnitus de första dagarna, men att det skulle bli en så elände av det är HEMSKT. Jag har alltid haft Tinnitus men med åren har jag lärt mig att styra den och klarat mig rätt bra de senaste åren. Men att få en så hemskt tinnitus som jag har oroar mig om den tagit över, men enligt läkaren så avtar den om några dagar. Får se om den verkligen försvinner annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Jag är nöjd med avdelningen där jag sov, snälla sköterskor och så hjälpsamma. Skriver på papper om jag inte förstår så alla personalen där får ett eloge för sitt arbete och deras generösa sätt att ta hand om patienter.

Är sjukskriven fram till 20 april enligt pappret, men läkaren sa att jag får börja jobba tidigare om jag vill och orkar.

Den 25 april är den dagen då jag ska till Huddinge och få min apparat och där ska jag stanna i 3 dagar för det kommer ske mycket förändringar. På pappret stod det att man rekomenderar att ta med en anhörig men bestämde att fråga min vännina I som stöttat mig så mycket och varit där för mig de senaste tiden kring mitt beslut ang CI. Hon får följa med mig och vara den som får se om mina förväntningar blir det som jag hoppas på. Dock har jag låga förväntningar men längtar redan till den 25 april.

Fortsättningen följer...

Nu känns det bra när jag tittar hur jag har det hemma. I kväll åker jag till Stockholm och sover hos min väninna I och ser verkligen fram emot att få träffa henne. I dag hann jag med mycket och känner mig nöjd.

Jag har:

Storstädat nästan hela lyan och det ser så rent och är i ordning nu.
Skönt veta att allt är ordning och reda när jag kommer hem från Stockholm.

Packat pojkarnas kläder och allt i ordning innan de ska iväg och stanna hos halvsyskonen fram tills jag kommer hem.

Fixat blommorna och dammat bort damm, torkat golvet och diskat.

Flickornas rum blev halvfärdiga och jag som sa att deras rum ska vara välstädat innan de ska till mormor och morfar. Så när de kommer hem får de nog höra lite klagomål från mig.

Städat fågelburan hann jag göra.

Skrivit till mina kollegor och givit dem instruktioner om vad de ska ge mina elever för arbetsuppgifter den här veckan.

Kollat mail och svarat allt som behövs så man inte behöver tänka på det.

Nu om en halvtimme ska jag iväg och sen träffa tjejgänget o äta gott därefter åker jag till Stockholm.

Får se när jag är tebaks här och skriver hur det gått.

Ha en bra vecka mina kära blogg läsare.

Addie