Addiswa

Här sitter jag tillsammans med min vän, Daniella Olympia Elisabeth Josberg. Det är en vän som jag saknar och alltid kommer att göra. Fina minnen har jag om Danni som vi kallade henne. Daniella gick bort för snart 12 år sen, hon var bland de offren som dog 22 år gammal pga stureplan mordet en kall höstdag i slutet av november men dog den 6 december 1994. Den hösten var nog den värsta vi nog upplevt för samma år med kort mellanrum fick vi uppleva Estonia kastanstrofen som gjorde många av oss ledsna. Jag bodde i USA på den tiden men kunde hänga med vad som hände i Sverige via min familj, vänner och internet.

Tillbaka till Daniella, jag minns att jag träffade henne när vi hade skolmästerskap i Örebro. Jag spelade fotboll med mitt lag och vi skulle spela mot hennes lag och jag minns tydligt att vi kom mot varandra och skrek och jag tyckte hon var en hel knasig tjej men så är det ju under matcherna. Nästa gång jag träffade henne var när vi spelade basket mot varandra och vi hade då inte glömt att vi rök ihop på det senaste matchen när vi spelade fotboll. När vi hade match mot varandra i basket rök vi ihop igen, men sen mot kvällen träffades vi och presenterade oss för varandra och sen dess blev vi goda vänner och har gjort mycket tillsammans under hennes korta och intensiva år.

Vi har gjort så mycket, vi skrev brev till varandra,Sov alltid hos henne när jag åkte till Stockholm, Vi reste ihop, bodde rumskamrater och var som systrar i USA..

Daniella är en person som var omtyckt av många men också hatad av flera då hon vågade säga som det var. Hon var en klok tjej som hade skin på näsan, var bestämd och hon kunde vara vass, men många hade stor respekt för henne.

Varje år ordnade vi tillsammans nyårsfest och bjöd våra vänner hem till hennes vackra vindsvåning på Strandvägen. Man har fina minnen från de fester vi fixade och en del fester var nog lite galet men man kan skratta åt det och minnas. Favorit ställen vi gick var till Sturecompagniet och Cafe Opera och några trevliga ställen som jag inte minns vad det heter. Hon var som en syster och vi visste allt om varandra.

Vi tänkte mycket lika och ville mycket med vår framtid, bla skriva en bok som hon hann med och vi pratade också om att skriva en bok tillsammans om ledarskap, hur vi med funktionshinder ska se det positiva istället för negativa, men det hann vi tyvärr aldrig med.

Vi hann resa en hel del tillsammans, bla till Turkiet och Japan. Japan var det nog bästa då vi stannade där i en månad. En gemensam vän till oss skulle gifta sig där och det var härligt att få uppleva den japanska kulturen och bo hos familjer och nya vänner. I samband med vår resa medverkade vi på Dövas världsförbunds kongressmöte som skede i Tokyo.

Det har nu snart gått 12 år sen hon lämnade oss alla. Jag saknar henne enormt mycket och jag är tacksam att jag fick den tiden att få vara med henne, lära känna hennes härliga familj och jag tror mycket att jag har lärt mig mycket av henne, genom ledarskap och att vara självsäker och våga visa att man kan göra mycket mer trots sin funktionshinder. Hon sa att ingenting var omöjligt- hon såg på möjligheterna istället för förhindren.




Här är jag och Daniella som ordnade nyårsfest tillsammans.




Här var vi i Turkiet i en vecka och sov på en fin hotel. Man blev god vän med hotelägaren så vi fick sova gratis och vi var i Istanbul.




Vi var bjudna till vår vän, Peggy Presslers bröllop i Japan sommaren 1991. Där var vi i en månad och reste runt och medverkade på Dövas Världskongress i Tokyo.

Mi Piasco Molto Daniella.