20 år sen!
I dagarna är det mycket som jag tänker att det var 20 år sen jag slutade grundskolan och jag säger bara jöses vad tiden har gått fort. Jag håller tillsammans med en klasskamrat på att ordna 20-års träff med klassen och det har varit inte varit så lätt att hitta några klasskamrater via nätet som man kan göra idag. Vi har iallafall lyckats få tag i alla förutom en som vi fortfarande försöker få kontakt med. Det ska bli roligt att få träffa alla om de kan komma och se vad var och en har gjort med sitt liv. Jag vet att några har gift sig, fått barn, är singel och lite mer. Få av dem är teckenspråkskunniga och flesta av dem lever i hörande samhälle och inte alls träffar döva/hörselskadade och andvänder ej teckenspråk. En klasskamrat vill jag GÄRNA träffa för han sa i skolan på den tiden att han aldrig kommer lära sig teckenspråk och helt enkelt inte vill lära sig. För några år sen fick jag veta att han blev tillsammans med en döv tjej och kan teckenspråk och det vill jag se för jag har aldrig sett honom teckna och jag vill skämta lite med vad han sa som ung.
Just nu har jag min "värdmamma" eller ska man säga "fostermamma" på besök. Sandi är här på besök från USA och hon var i Malmö i några dagar på konferens där hon var en av föreläsarna. Det är härligt att se henne efter att vi var på besök hos henne förra sommaren. Återigen kan jag säga att det var 20 år sen jag träffade och lärde känna henne och vi båda säger att tiden gått allt för fort.
När jag slutade i grundskolan åkte jag till USA för att läsa ett år på High School. Jag fick bo hos henne och hennes familj och jag minns att det var både tuff, spännande, kultur krock och mycket mer. Man var bara 15 år och åkte så långt bort från familjen och allt var så nytt. Under det året lärde jag mig mycket och det är fina minnen jag har därifrån.
Det var många saker jag och Sandi tog upp om min tid där.Bland annat att Jag fick uppleva rasism som jag då innan inte upplevde i Sverige. Hade ingen aning om vad rasism var innan jag åkte dit. För Amerikaner var det jätte konstigt att mina föräldrar adopterade mig för att jag var svart. Svarta i USA såg att jag inte lärt mig om min kultur och om Afrika och det tyckte de var hemskt. För dom är det väldigt viktigt att veta var man kommer i från, vad som är viktig och att man ska vara stolt över att man är född i Etiopien.
Jag har svaga minnen om Etiopien och jag tycker att mina föräldrar faktiskt har gett mig en bra grund och trygghet och information om mitt hemland. Mor min lagade då och då Doro Wot som är ett Etiopiskt rätt, hon tog även mig på Svensk-Etiopiskt möten och sånt och jag tycker att hon faktiskt har gjort sitt bästa. Men för vänner i USA tycker de att jag visste för lite.
Eftersom jag inte upplevt rasism i Sverige så har man ju vår historia varför man inte gjorde det. Vi har inte haft problem som USA haft och fortfarande har. I USA har Svarta lidit mycket av vita, på 40-60 talet var det rena apartheid och Svarta förtrycktes mycket på den tiden. Tyvärr bär det fortfarande sår och det är fortfarande problem på visa ställen i USA. För att förstå vad Svarta upplevde förr i tiden så bestämde jag att läsa ett ämne om Svarta Historia och jag tyckte det var så spännande och jag lärde mig mycket.
Idag kan vi se att rasism finns i Sverige men jag upplever fortfarande inte rasism men det gör däremot mina barn då de berättat lite vad som hänt och hur de upplever det. Det är tråkigt att se och höra att de får uppleva det. På sista tiden har flickorna frågat lite om vi inte kan flytta till USA - jag tänker ju att där är det ju kanske mer lättare för dem. Men för dem handlar det inte om att bevisa de är något utan de vill bo i ett land där det finns flera svarta för här hemma upplever de misstänksamhet och får frågan om varför de bor i Sverige och om de var tvungna att fly från ett land med krig. Sånt är det idag för dem och de tycker det är ledsamt.
Flickorna har frågat mig de senaste halvåren om tankar kring USA, att bo där i ett år och gå i skolan och sen komma hem igen. Jag har mina tankar att jag har bara 12 poäng kvar att slutföra mina universitets studier så kanske lockar det mig att åka dit med flickorna och plugga och flickorna få gå i skolan. I dagarna ska Sandi hjälpa mig och se om det finns möjlighet att bo där i ett år. Tycker det är viktigt att lyssna på flickorna, trots allt så bor deras pappa i USA och de har ju chans att åka och bo med honom, men de vill att jag följer med för de känner sig trygga då.
Det har hänt mycket i 20 år och man tar den dagen som kommer så vi får se vad som händer!.
Just nu har jag min "värdmamma" eller ska man säga "fostermamma" på besök. Sandi är här på besök från USA och hon var i Malmö i några dagar på konferens där hon var en av föreläsarna. Det är härligt att se henne efter att vi var på besök hos henne förra sommaren. Återigen kan jag säga att det var 20 år sen jag träffade och lärde känna henne och vi båda säger att tiden gått allt för fort.
När jag slutade i grundskolan åkte jag till USA för att läsa ett år på High School. Jag fick bo hos henne och hennes familj och jag minns att det var både tuff, spännande, kultur krock och mycket mer. Man var bara 15 år och åkte så långt bort från familjen och allt var så nytt. Under det året lärde jag mig mycket och det är fina minnen jag har därifrån.
Det var många saker jag och Sandi tog upp om min tid där.Bland annat att Jag fick uppleva rasism som jag då innan inte upplevde i Sverige. Hade ingen aning om vad rasism var innan jag åkte dit. För Amerikaner var det jätte konstigt att mina föräldrar adopterade mig för att jag var svart. Svarta i USA såg att jag inte lärt mig om min kultur och om Afrika och det tyckte de var hemskt. För dom är det väldigt viktigt att veta var man kommer i från, vad som är viktig och att man ska vara stolt över att man är född i Etiopien.
Jag har svaga minnen om Etiopien och jag tycker att mina föräldrar faktiskt har gett mig en bra grund och trygghet och information om mitt hemland. Mor min lagade då och då Doro Wot som är ett Etiopiskt rätt, hon tog även mig på Svensk-Etiopiskt möten och sånt och jag tycker att hon faktiskt har gjort sitt bästa. Men för vänner i USA tycker de att jag visste för lite.
Eftersom jag inte upplevt rasism i Sverige så har man ju vår historia varför man inte gjorde det. Vi har inte haft problem som USA haft och fortfarande har. I USA har Svarta lidit mycket av vita, på 40-60 talet var det rena apartheid och Svarta förtrycktes mycket på den tiden. Tyvärr bär det fortfarande sår och det är fortfarande problem på visa ställen i USA. För att förstå vad Svarta upplevde förr i tiden så bestämde jag att läsa ett ämne om Svarta Historia och jag tyckte det var så spännande och jag lärde mig mycket.
Idag kan vi se att rasism finns i Sverige men jag upplever fortfarande inte rasism men det gör däremot mina barn då de berättat lite vad som hänt och hur de upplever det. Det är tråkigt att se och höra att de får uppleva det. På sista tiden har flickorna frågat lite om vi inte kan flytta till USA - jag tänker ju att där är det ju kanske mer lättare för dem. Men för dem handlar det inte om att bevisa de är något utan de vill bo i ett land där det finns flera svarta för här hemma upplever de misstänksamhet och får frågan om varför de bor i Sverige och om de var tvungna att fly från ett land med krig. Sånt är det idag för dem och de tycker det är ledsamt.
Flickorna har frågat mig de senaste halvåren om tankar kring USA, att bo där i ett år och gå i skolan och sen komma hem igen. Jag har mina tankar att jag har bara 12 poäng kvar att slutföra mina universitets studier så kanske lockar det mig att åka dit med flickorna och plugga och flickorna få gå i skolan. I dagarna ska Sandi hjälpa mig och se om det finns möjlighet att bo där i ett år. Tycker det är viktigt att lyssna på flickorna, trots allt så bor deras pappa i USA och de har ju chans att åka och bo med honom, men de vill att jag följer med för de känner sig trygga då.
Det har hänt mycket i 20 år och man tar den dagen som kommer så vi får se vad som händer!.
Betyg - Inte någon favorit för mig!
Just nu närmar det sig inför skolavslutning. Jag jobbar som lärare och har flera elever som ska ta student i vår. Jag har aldrig tidigare tagit ansvar för att sätta betyg men nu gör jag det, det är ett MÅSTE.
Att sätta betyg är inte lärarnas dröm ser jag det är snarare deras mardröm. Man måste diskutera och tänka på alla de år de gjort med sina insatser under skoltid. Att vara döv är inte det lättaste för eleverna för en del kämpa och andra ger upp och tror de inte klarar de höga krav som finns för att gå ut gymnasiet.
Att jobba som lärare är både givande och besvärande. Jag tycker om att undervisa, men det finns mycket som man blir ledsen av när man ser hur dagens ungdomar är. Många bryr sig inte och tror inte på framtiden eller de ser helt enkelt inte hur viktigt det är att ha en utbildning för att klara sig i det tuffa samhället vi lever idag. Det är STORT skillnad på dagens ungdomar om man ska jämföra med mig som varit elev tidigare.
Det första jag tänker på är vad lärarna egentligen gjort på grundskolan. Det är väldigt många som har svårt med utbildningen, de klarar inte läsa eller helt enkelt inte vet hur de ska göra. Det är ledsamt att se dagens generationer och det är mer känsligare för mig som är döv och att jag vill vara en bra förebild för dem. Jag minns hur viktigt skolan var för mig, jag lärde mig så mycket och lärarna ställde höga krav på oss och jag har dem att tacka för hur jag har det idag. Utan bra kvalité på utbildning så tror jag inte att jag skulle ha den möjlighet att läsa i USA och att få all det kunskap jag har fått genom åren både på hemmaplan och utomlands.
Flera elever här går ut med väldigt dåliga resultat men mycket av de är att många lärare sympatiserar med dem och ger dem bättre betyg än vad de ska ha. Jag undervisar engelska och flera elever tog nationella prov och ingen av dem klarade sig utan alla fick IG. Det skär i hjärtat, men vad ska man göra när man försöker så gott det går. Jag gick igenom tillsammans med en kollega vad vi ska ge i slutbetyg för de elever som ska ta student. En del har IG andra har G, men ändå vill läraren att alla ska få G. Jag frågade henne varför och hon sa att hon tycker synd om dem för att de jobbat och kämpat, hon tror dessutom att dessa elever aldrig kommer att söka in på Universitet. Gissa hur upprörd jag blev av hennes nonchalant att säga så.
JDet är tråkigt att det finns sådana lärare som gör så, vem är det som lurar eller blir lurad?. Lurar lärarna eleverna med en framtidstro med hopp att det kommer gå bra för dem som ev. vill vidare utbilda sig eller få bra jobb i framtiden?. Jag kan bara inte förstå varför fler lärare gör så - de sympatiserar och tycker det är så synd om döva elever. Men den gruppen kommer eller kanske får smäll när de kommer ut i samhället och inser att de inte klarar de höga krav som kommer och som de får gå igenom i livets skede.
Jag bestämde mig att prata med mina elever som jag har, diskuterade med dem och gick igenom allt som denne gjort och därefter ger jag dem det slutbetyg som jag anser att de är värd. Det är tufft det är ingen någon favorit för mig men jag har inget val och det har inte alla lärare heller som sätter betyg på sina elever.
Livet är tufft!
Addie
Att sätta betyg är inte lärarnas dröm ser jag det är snarare deras mardröm. Man måste diskutera och tänka på alla de år de gjort med sina insatser under skoltid. Att vara döv är inte det lättaste för eleverna för en del kämpa och andra ger upp och tror de inte klarar de höga krav som finns för att gå ut gymnasiet.
Att jobba som lärare är både givande och besvärande. Jag tycker om att undervisa, men det finns mycket som man blir ledsen av när man ser hur dagens ungdomar är. Många bryr sig inte och tror inte på framtiden eller de ser helt enkelt inte hur viktigt det är att ha en utbildning för att klara sig i det tuffa samhället vi lever idag. Det är STORT skillnad på dagens ungdomar om man ska jämföra med mig som varit elev tidigare.
Det första jag tänker på är vad lärarna egentligen gjort på grundskolan. Det är väldigt många som har svårt med utbildningen, de klarar inte läsa eller helt enkelt inte vet hur de ska göra. Det är ledsamt att se dagens generationer och det är mer känsligare för mig som är döv och att jag vill vara en bra förebild för dem. Jag minns hur viktigt skolan var för mig, jag lärde mig så mycket och lärarna ställde höga krav på oss och jag har dem att tacka för hur jag har det idag. Utan bra kvalité på utbildning så tror jag inte att jag skulle ha den möjlighet att läsa i USA och att få all det kunskap jag har fått genom åren både på hemmaplan och utomlands.
Flera elever här går ut med väldigt dåliga resultat men mycket av de är att många lärare sympatiserar med dem och ger dem bättre betyg än vad de ska ha. Jag undervisar engelska och flera elever tog nationella prov och ingen av dem klarade sig utan alla fick IG. Det skär i hjärtat, men vad ska man göra när man försöker så gott det går. Jag gick igenom tillsammans med en kollega vad vi ska ge i slutbetyg för de elever som ska ta student. En del har IG andra har G, men ändå vill läraren att alla ska få G. Jag frågade henne varför och hon sa att hon tycker synd om dem för att de jobbat och kämpat, hon tror dessutom att dessa elever aldrig kommer att söka in på Universitet. Gissa hur upprörd jag blev av hennes nonchalant att säga så.
JDet är tråkigt att det finns sådana lärare som gör så, vem är det som lurar eller blir lurad?. Lurar lärarna eleverna med en framtidstro med hopp att det kommer gå bra för dem som ev. vill vidare utbilda sig eller få bra jobb i framtiden?. Jag kan bara inte förstå varför fler lärare gör så - de sympatiserar och tycker det är så synd om döva elever. Men den gruppen kommer eller kanske får smäll när de kommer ut i samhället och inser att de inte klarar de höga krav som kommer och som de får gå igenom i livets skede.
Jag bestämde mig att prata med mina elever som jag har, diskuterade med dem och gick igenom allt som denne gjort och därefter ger jag dem det slutbetyg som jag anser att de är värd. Det är tufft det är ingen någon favorit för mig men jag har inget val och det har inte alla lärare heller som sätter betyg på sina elever.
Livet är tufft!
Addie
Här är jag!
Har inte skrivit på flera dagar då så mycket annat varit i vägen.
Jag har hunnit med en hel del..
Teckenspråksgalan var jag på förra veckan och det var en fin kväll att minnas livet ut. Roligt att se folk så fina och ja man var så nöjd att det var värt pengar.
Jobbat har jag gjort och det har varit en kall och trist vecka med regn men samtidigt är det skönt att pollen försvinner då det varit lite besvär för mig och barnen.
Åkte med kollegor med Birka Cruise som jag är mycket nöjd med. Bättre än Viking Line faktiskt. Det var trevligt och gott fick man äta och roa sig lite, dock så hade vi personalmöte hela förmiddagen i går och det gick bra.
Hemma har jag varit och försökt städa o fixat radhuset för snart närmar det sig att överlämna till paret som köpte den. Skönt blir det att slippa betala dubbelhyra.
Det här fick jag av min kära dotter Athina som nu med med sin syster hos mormor och morfar.. Underbart att få något från flickorna och man blir glad. Så här skrev tösen min:
till min gulligaste mamma i hela världen!! dikter jag har gjort hemma hos mormor och morfar! kul puss och p.s jag älskar dig mer än 100 gånger runt jorden och tillbaka igen puss och kram från din dotter......ATHINA!
Här kommer hennes dikter:
Dikter…
Sommar dikter
Sommaren är het! Nu ska jag äta glass och jaga min get! Jag ska gå i kjol och linne och killarna går i kortbyxor och tänker på ett minne! Jag ska sola och bada i varje stad och i varje bad varje dag! Skolavslutningen är här och de bästa är att jag kan äta bär och på köpet har jag blivit kär! Jaa sommaren är verkligen het och jag bara skoja om min get!..
_____________slut__________________________________
N u vet jag att sommaren är här för jag har blivit kär! Jag älskar sommaren och jag älskar bär! Nu när de är sommar ska jag shoppa och äta soppa.. nee jag vill ha pizza de måste nån fixa och när dagen är slut ska jag bada i min pool men bara om de är sol! Sen somnar jag med min katt tack och god natt!
Athina 06-05-20
Ha en bra vecka..
Addie
Jag har hunnit med en hel del..
Teckenspråksgalan var jag på förra veckan och det var en fin kväll att minnas livet ut. Roligt att se folk så fina och ja man var så nöjd att det var värt pengar.
Jobbat har jag gjort och det har varit en kall och trist vecka med regn men samtidigt är det skönt att pollen försvinner då det varit lite besvär för mig och barnen.
Åkte med kollegor med Birka Cruise som jag är mycket nöjd med. Bättre än Viking Line faktiskt. Det var trevligt och gott fick man äta och roa sig lite, dock så hade vi personalmöte hela förmiddagen i går och det gick bra.
Hemma har jag varit och försökt städa o fixat radhuset för snart närmar det sig att överlämna till paret som köpte den. Skönt blir det att slippa betala dubbelhyra.
Det här fick jag av min kära dotter Athina som nu med med sin syster hos mormor och morfar.. Underbart att få något från flickorna och man blir glad. Så här skrev tösen min:
till min gulligaste mamma i hela världen!! dikter jag har gjort hemma hos mormor och morfar! kul puss och p.s jag älskar dig mer än 100 gånger runt jorden och tillbaka igen puss och kram från din dotter......ATHINA!
Här kommer hennes dikter:
Dikter…
Sommar dikter
Sommaren är het! Nu ska jag äta glass och jaga min get! Jag ska gå i kjol och linne och killarna går i kortbyxor och tänker på ett minne! Jag ska sola och bada i varje stad och i varje bad varje dag! Skolavslutningen är här och de bästa är att jag kan äta bär och på köpet har jag blivit kär! Jaa sommaren är verkligen het och jag bara skoja om min get!..
_____________slut__________________________________
N u vet jag att sommaren är här för jag har blivit kär! Jag älskar sommaren och jag älskar bär! Nu när de är sommar ska jag shoppa och äta soppa.. nee jag vill ha pizza de måste nån fixa och när dagen är slut ska jag bada i min pool men bara om de är sol! Sen somnar jag med min katt tack och god natt!
Athina 06-05-20
Ha en bra vecka..
Addie
mama tidning
Jag prenumererar på mama tidning och det är en bra tidning som jag gillar skarpt. Förut prenumererade jag på vi föräldrar eller föräldrar & barn, men fastnade till slut med mama tidning. Det innehåller så många bra saker om familjeliv, uppfostran, arbetande mor och mycket mer.
Man intervjuar kändis mammors vardags och hur de kombinerar jobb och familjeliv och hur ett hetiskt schema ser ut för dom. Vi är ju trots allt vanliga mammor som har lugna eller hetiska dagar som kändisar har så jag tycker inte det är så märkligt med det.
Så här skriver jag som mamma med 4 barn och hur min dag börjar från morgon till kväll och idag är det vårruset så man kommer nog hem rätt sent. Morgondagen börjar med att:
04.30 ringer mobilen och skakar sängen och jag går upp
04.45 sitter jag och äter min frukost och tar morgondagens tidning.
05.15 går ut en runda med vår kära hund Donna
05.40 väcker jag prinsarna Colin och Yannick och klär på dem.
05.50 väcker jag mina änglar, Channie och Athina
06.00 kollar jag att jag har allt med mig.
06.10 går jag med grabbarna till busshållplatsen och väntar på buss 302
06.25 tar bussen till Hitorp i Nora där grabbarnas dagis ligger.
06.30 lämnar jag prinsarna på Lindgårdens daghem
06.45 går jag till nästa hållplats som är lite längre för att motionera och sen vänta på bussen
07.10 tar jag bussen till Örebro
07.50 på jobbet och förbereder mig inför lektion eller arbetar med slut betyg för avgångs elever.
11.30 äter jag min lunch som består pasta med mycket grönsaker och sen äpple
12.00 engelska lektion med byggkillarna
13.10 Teckenspråk lektion med byggkillarna
14.30 dricker jag kaffe
15.30 arbetar jag inför morgondagens lektioner
17.00 iväg till Gustavsvik och träffar tjejgänget.
18.00 samling och uppvärmning inför dagens vårrus
19.00 startar vårruset
20.00 förhoppningsvis klar och fikar med gänget.
21.15 hoppas jag hinna med buss hem
22.00 hemma och hoppas att flickorna och grabbarna sover
23.00 bör jag nog lägga mig men vill läsa klart biografin om Carolina Gynning. ¨
Därefter natti natti..
Addie
Man intervjuar kändis mammors vardags och hur de kombinerar jobb och familjeliv och hur ett hetiskt schema ser ut för dom. Vi är ju trots allt vanliga mammor som har lugna eller hetiska dagar som kändisar har så jag tycker inte det är så märkligt med det.
Så här skriver jag som mamma med 4 barn och hur min dag börjar från morgon till kväll och idag är det vårruset så man kommer nog hem rätt sent. Morgondagen börjar med att:
04.30 ringer mobilen och skakar sängen och jag går upp
04.45 sitter jag och äter min frukost och tar morgondagens tidning.
05.15 går ut en runda med vår kära hund Donna
05.40 väcker jag prinsarna Colin och Yannick och klär på dem.
05.50 väcker jag mina änglar, Channie och Athina
06.00 kollar jag att jag har allt med mig.
06.10 går jag med grabbarna till busshållplatsen och väntar på buss 302
06.25 tar bussen till Hitorp i Nora där grabbarnas dagis ligger.
06.30 lämnar jag prinsarna på Lindgårdens daghem
06.45 går jag till nästa hållplats som är lite längre för att motionera och sen vänta på bussen
07.10 tar jag bussen till Örebro
07.50 på jobbet och förbereder mig inför lektion eller arbetar med slut betyg för avgångs elever.
11.30 äter jag min lunch som består pasta med mycket grönsaker och sen äpple
12.00 engelska lektion med byggkillarna
13.10 Teckenspråk lektion med byggkillarna
14.30 dricker jag kaffe
15.30 arbetar jag inför morgondagens lektioner
17.00 iväg till Gustavsvik och träffar tjejgänget.
18.00 samling och uppvärmning inför dagens vårrus
19.00 startar vårruset
20.00 förhoppningsvis klar och fikar med gänget.
21.15 hoppas jag hinna med buss hem
22.00 hemma och hoppas att flickorna och grabbarna sover
23.00 bör jag nog lägga mig men vill läsa klart biografin om Carolina Gynning. ¨
Därefter natti natti..
Addie
Musik är mitt liv!
Kära blogg läsare!
Det har varit en intensiv vecka att man hade lite tid åt att sitta och skriva här.
Jag och mina 3 barn gick till Channies vårkonsert i söndags och det var väldigt fint. Jag hörde musiken och det kändes toppen och nu kan jag njuta av att man hör musik och att jag nu kan ta en del av mina flickors intresse för musik.
Musik har alltid varit en höjdpunkt för mig sen barndomen. Jag minns att jag spelade lite instrument och var intresserad av olika slags musik som piano, sång, flöjt och lite mer
Mina föräldrar hade en piano som jag lärde mig spela och jag minns att mor eller far lärde mig lite noter och jag lärde mig spela en del visor och annan typ av pianomusik som jag inte riktigt kom ihåg vad det var. Men jag älskade att spela piano och jag kommer även ihåg när jag och min bror Tomas spelade ihop ibland och det var kul. Sen spelade jag flöjt och därefter gitarr som båda mina bröder var intresserad av. Det är inte bara instrument man var intresserad av, jag höll även på med folkdans och tyckte det var jätte kul och kommer ihåg att jag åkte runt och uppträde folkdans. I min familj när vi har släktträff sjunger alla tillsammans, det kan vara från Evert Taube till Cornelis låtar och det är alltid mysigt när släkten sjunger tillsammans.
Jag minns inte riktigt när jag slutade med allt, men jag tror jag gjorde det då min hörsel försämrades och självförtroendet blev sämre. Kommer ihåg att jag plötsligt slutade med allt, folkdans och pianospel, gymnastik och kören och kände besvikelse inombords för hör man inte så är det svårare att utvecklas med det man så gärna vill göra.
När jag började i Örebro i hörselklass så började jag ganska snabbt med teater och uppträde och därefter började jag tillsammans med mina vänner att bilda en grupp som tolkade sånger och dansade från allt till bugg och vi var då mycket med i tidningar och minns att vi var med i bildjournalen som det hette på den tiden på tv för barn. Vi höll på i flera år tills vi splittrades när alla flyttade åt olika håll. Ibland önskade jag att vi fortfatte med det än i dag. Jag har försökt med några vänner att bilda en grupp igen i Leksand men alla flyttade åt olika håll så det var svårt.
Nu när jag hör så mycket och att jag till och med kan de gamla låtar och hänger med har jag blivit sugen på att börja igen med att tolka sånger och sånt, eller till och med bilda en grupp.. Kanske jag lyckas göra det elle så får jag drömma vidare och tänka på at jag hade en bra tid med min uppväxt det som har med musik att göra.
Mina flickor är så musik intresserade att jag kan ju aktiv delta i deras aktiviteter och just vara glad över att få se hur de utvecklas.
Athina har nu börjat med Cheerleading och det är mycket med musik och kroppsarbete och jag tittade på i går och tycker det är roligt att hon provar alla möjligheter som finns och söka det som hon vill satsa på.
Jag tycker det ska bli intressant att se vad mina två små prinsar vill göra när de blir stor - samma musikintresse som mina flickor eller kommer de att bli sporfånar med fotboll, ishockey eller allt som har med sport att göra? Det återstår att se.
Till slut önskar jag er mina blogg läsare en trevlig helg!.
Det har varit en intensiv vecka att man hade lite tid åt att sitta och skriva här.
Jag och mina 3 barn gick till Channies vårkonsert i söndags och det var väldigt fint. Jag hörde musiken och det kändes toppen och nu kan jag njuta av att man hör musik och att jag nu kan ta en del av mina flickors intresse för musik.
Musik har alltid varit en höjdpunkt för mig sen barndomen. Jag minns att jag spelade lite instrument och var intresserad av olika slags musik som piano, sång, flöjt och lite mer
Mina föräldrar hade en piano som jag lärde mig spela och jag minns att mor eller far lärde mig lite noter och jag lärde mig spela en del visor och annan typ av pianomusik som jag inte riktigt kom ihåg vad det var. Men jag älskade att spela piano och jag kommer även ihåg när jag och min bror Tomas spelade ihop ibland och det var kul. Sen spelade jag flöjt och därefter gitarr som båda mina bröder var intresserad av. Det är inte bara instrument man var intresserad av, jag höll även på med folkdans och tyckte det var jätte kul och kommer ihåg att jag åkte runt och uppträde folkdans. I min familj när vi har släktträff sjunger alla tillsammans, det kan vara från Evert Taube till Cornelis låtar och det är alltid mysigt när släkten sjunger tillsammans.
Jag minns inte riktigt när jag slutade med allt, men jag tror jag gjorde det då min hörsel försämrades och självförtroendet blev sämre. Kommer ihåg att jag plötsligt slutade med allt, folkdans och pianospel, gymnastik och kören och kände besvikelse inombords för hör man inte så är det svårare att utvecklas med det man så gärna vill göra.
När jag började i Örebro i hörselklass så började jag ganska snabbt med teater och uppträde och därefter började jag tillsammans med mina vänner att bilda en grupp som tolkade sånger och dansade från allt till bugg och vi var då mycket med i tidningar och minns att vi var med i bildjournalen som det hette på den tiden på tv för barn. Vi höll på i flera år tills vi splittrades när alla flyttade åt olika håll. Ibland önskade jag att vi fortfatte med det än i dag. Jag har försökt med några vänner att bilda en grupp igen i Leksand men alla flyttade åt olika håll så det var svårt.
Nu när jag hör så mycket och att jag till och med kan de gamla låtar och hänger med har jag blivit sugen på att börja igen med att tolka sånger och sånt, eller till och med bilda en grupp.. Kanske jag lyckas göra det elle så får jag drömma vidare och tänka på at jag hade en bra tid med min uppväxt det som har med musik att göra.
Mina flickor är så musik intresserade att jag kan ju aktiv delta i deras aktiviteter och just vara glad över att få se hur de utvecklas.
Athina har nu börjat med Cheerleading och det är mycket med musik och kroppsarbete och jag tittade på i går och tycker det är roligt att hon provar alla möjligheter som finns och söka det som hon vill satsa på.
Jag tycker det ska bli intressant att se vad mina två små prinsar vill göra när de blir stor - samma musikintresse som mina flickor eller kommer de att bli sporfånar med fotboll, ishockey eller allt som har med sport att göra? Det återstår att se.
Till slut önskar jag er mina blogg läsare en trevlig helg!.
Glädjelycka!
Nu är jag hemma igen efter tre dagars besök på Karolinska. Jag berättade tidigare om all ljud man hör och det blir bättre och bättre för varje dag det går.
Nu slipper jag vara på Karolinska i 3 månader och nu ska jag bara vänja mig med mig själv, all ljud och allt som kommer hända framöver för mig och min familj, vänner och släktingar.
De sista dagarna har man haft möte med kurator, gått igenom med ingenjören Martin för att justera ljud och varit med pedagogen Erik som jag nu tycker är en riktig bra pedagog. I början var jag nog lite emot honom, men efter att man haft honom flera gånger så insåg jag att han faktiskt är en positiv person som sprider positiva tankar och uppmuntrar mig mycket.
Det har fungerat bra med Erik och jag har klarat mig hittils bra med att lyssna på ljud. Det kommer ta tid, men jag är förvånnad över hur mycket jag klarar mig. Vi testade också att läsa meningar som jag lyssnade med hörapparaten innan operationen och sedan nu med min CI och det blev mycket högre procent än vad det tidigare testet visade sig.
Erik påminde mig hela tiden att det är viktigt att lyssna på gamla ljud, som jag hörde som liten och minns och på den tiden jag klarade av att höra med min hörapparat. Vi diskuterade vad jag minns mest och jag sa då Pippi Långstrumps sång " Här kommer pippi långstrump", barnsånger som jag sjöng mycket med min familj som liten, 80 tals sånger som Carola med Främling, "En dag" med Tommy Nilsson, "Hallå Hela Pressen" med Catanooga. Erik sa att det är bra att jag börjar lyssna på dessa musik/sånger för att då minns hjärnan mycket snabbare om man tränar och lyssnar om och om igen innan man lyssnar på dagens musik för det är helt annorlunda instrument idag än vad det var förr.
När jag kom hem och kramade barnen och gick ut en runda i det härliga vädret och sedan kom hem så ville jag först testa om jag verkligen kunde höra musik från min dotter, Athinas mp3 player och det fungerade utmärkt. Vi hade en CD skiva med Carola och vi satte på den och jag började lyssna på främling och vips så kunde man höra låten och till och med sången. Jag började gråta för jag tyckte det var så otroligt och ni kan tänka er hur många gånger jag lyssnade om och om igen. Athina ringde mormor och berättade och sen försökte jag lyssna på min mors egen röst och hörde "hej Addie" och "hejdå".
Jag vill testa så mycket nytt hela tiden, men sen tänkte jag på vad Erik sa, att jag måste först lyssna på all gamla ljud som jag minns och inte ta i för mig att lyssna på allt på en gång, men det är så svårt att låta bli när jag blir så nyfiken och vill testa så mycket det går.
Nu har jag iallafall något att se framemot och jag känner mig glad, ja faktiskr lycklig på något sätt. Min väninna Tine sa att mina ögon strålade av lycka när jag pratade med henne och hon glädjer med mig.
Nu skiner solen strålande här och kl är halv sju på morgonen, morgon pigg är jag och nu ska jag bara njuta av helgen med mina barn och det som blir spännande imorgon är att få lyssna på Channies vårkonsert - jag längtar redan dit - känna mig delaktig i min dotters musik intresse och snart är det Athinas tur i juni.
Visst är livet härlig!.
Addie
Nu slipper jag vara på Karolinska i 3 månader och nu ska jag bara vänja mig med mig själv, all ljud och allt som kommer hända framöver för mig och min familj, vänner och släktingar.
De sista dagarna har man haft möte med kurator, gått igenom med ingenjören Martin för att justera ljud och varit med pedagogen Erik som jag nu tycker är en riktig bra pedagog. I början var jag nog lite emot honom, men efter att man haft honom flera gånger så insåg jag att han faktiskt är en positiv person som sprider positiva tankar och uppmuntrar mig mycket.
Det har fungerat bra med Erik och jag har klarat mig hittils bra med att lyssna på ljud. Det kommer ta tid, men jag är förvånnad över hur mycket jag klarar mig. Vi testade också att läsa meningar som jag lyssnade med hörapparaten innan operationen och sedan nu med min CI och det blev mycket högre procent än vad det tidigare testet visade sig.
Erik påminde mig hela tiden att det är viktigt att lyssna på gamla ljud, som jag hörde som liten och minns och på den tiden jag klarade av att höra med min hörapparat. Vi diskuterade vad jag minns mest och jag sa då Pippi Långstrumps sång " Här kommer pippi långstrump", barnsånger som jag sjöng mycket med min familj som liten, 80 tals sånger som Carola med Främling, "En dag" med Tommy Nilsson, "Hallå Hela Pressen" med Catanooga. Erik sa att det är bra att jag börjar lyssna på dessa musik/sånger för att då minns hjärnan mycket snabbare om man tränar och lyssnar om och om igen innan man lyssnar på dagens musik för det är helt annorlunda instrument idag än vad det var förr.
När jag kom hem och kramade barnen och gick ut en runda i det härliga vädret och sedan kom hem så ville jag först testa om jag verkligen kunde höra musik från min dotter, Athinas mp3 player och det fungerade utmärkt. Vi hade en CD skiva med Carola och vi satte på den och jag började lyssna på främling och vips så kunde man höra låten och till och med sången. Jag började gråta för jag tyckte det var så otroligt och ni kan tänka er hur många gånger jag lyssnade om och om igen. Athina ringde mormor och berättade och sen försökte jag lyssna på min mors egen röst och hörde "hej Addie" och "hejdå".
Jag vill testa så mycket nytt hela tiden, men sen tänkte jag på vad Erik sa, att jag måste först lyssna på all gamla ljud som jag minns och inte ta i för mig att lyssna på allt på en gång, men det är så svårt att låta bli när jag blir så nyfiken och vill testa så mycket det går.
Nu har jag iallafall något att se framemot och jag känner mig glad, ja faktiskr lycklig på något sätt. Min väninna Tine sa att mina ögon strålade av lycka när jag pratade med henne och hon glädjer med mig.
Nu skiner solen strålande här och kl är halv sju på morgonen, morgon pigg är jag och nu ska jag bara njuta av helgen med mina barn och det som blir spännande imorgon är att få lyssna på Channies vårkonsert - jag längtar redan dit - känna mig delaktig i min dotters musik intresse och snart är det Athinas tur i juni.
Visst är livet härlig!.
Addie
Allt känns toppen!
Jag befinner just nu hemma hos min väninna, A och ska stanna här fram till fredag. I dag har jag besökt Huddinge för att justera processorn och träna på ljud. Förra veckan tyckte jag att ljudet lät hemskt, vass och något som prasslar hårt. Jag hörde bara röster också och folk som går som jag skrivit tidigare. När jag var hos Martin för att justera ljud upptäckte vi en liten miss som gjort att jag inte kunnat höra allt utanför som bil, prat, ja allt som har med ljud att göra i omgivningen. Vi ändrade och vips så var ljudet helt annorlunda och det var otroligt. Efter Martin fick jag träffa pedagogen, Erik och det blev bra resultat och allt känns bra. Att jag haft låg förväntningar var något som jag nog tyckte var bra, det blev ju mycket bättre än vad jag vågat tro.
I dag hörde jag:
Bilar som åker
folk som går och pratar
prat överallt i tunnelbana
högtalare både på centralen och tunnelbana
all prassel i köket som bestik, vatten, skåp som stängs o öppnar, diskmaskinen
lilla Luc som e A's son som pratade aktivt
dörr som ringde
vatten som rinner
glassbilen som tutade när jag gick en runda
min mobil som ringde
musik och mycket mer.
Jag tittar åt alla håll och letar efter var ljudet kommer från och man blir förvånnad och gladare för varje gång man upptäckt var ljudet kommer ifrån.
I morgon ska jag träffa kurator och sen testa hur mycket jag hör med CI och det är både spännande och nervös.
Just nu känns allt toppen och jag ler.. Ser framemot allt som kommer hända och utvecka med all ljud.
/Addie
I dag hörde jag:
Bilar som åker
folk som går och pratar
prat överallt i tunnelbana
högtalare både på centralen och tunnelbana
all prassel i köket som bestik, vatten, skåp som stängs o öppnar, diskmaskinen
lilla Luc som e A's son som pratade aktivt
dörr som ringde
vatten som rinner
glassbilen som tutade när jag gick en runda
min mobil som ringde
musik och mycket mer.
Jag tittar åt alla håll och letar efter var ljudet kommer från och man blir förvånnad och gladare för varje gång man upptäckt var ljudet kommer ifrån.
I morgon ska jag träffa kurator och sen testa hur mycket jag hör med CI och det är både spännande och nervös.
Just nu känns allt toppen och jag ler.. Ser framemot allt som kommer hända och utvecka med all ljud.
/Addie
Hur det gått
Flera har nog säkert funderat på hur det har gått för mig sen jag fick min processor. Det har nu gått 6 dagar och jag är fortfarande ovan med alla ljud man hör. Just nu hör jag bara röster och personer som har klackade skor som låter.
Tisdag den 25 april åkte jag tidig på morgonen till Flemingsberg för att sedan gå till Huddinge sjukhus. Jag träffade min väninna, Ingela som fick äran att följa med mig och jag var nervös och magen pirrade.
Vi träffade först min läkare, Anders som kollade om allt läkt sig och hur det gått och allt var bra. Jag frågade om min smak som jag tappat sen efter operationen och han sa det var vanligt att en del tappar smaken men att det kommer tillbaka. Nu har jag fått tillbaka smaken så det är härligt att man kan njuta av mat.
Efter träffen med Anders så träffade jag ingenjören Martin som förklarade vad som kommer att hända. Vi testade olika ljud och i början hörde jag inget ljud och man började nästan få panik, men sen kom ljud och vi testade olika fram till den nivån jag ska träna på. Det är svårt för döva som aldrig hört ljud hur ljudet låter, men det är som en vass föremål, stål eller nåt man sågar på en stål eller så, det var inga snälla ljud. Jag hörde bara röster och klackande skor, men det är nog för att så hörde jag innan med hörapparaten så det kommer att ta tid att lära sig nya ljud. Hör inte allt som bilar eller alla ljud utanför, men med tiden lär jag mig och jag hoppas vänja mig vid det.
Efter mötet med Martin skulle jag träffa Erik som arbetar som pedagog. Nästan direkt skulle jag träna på ljud och lyssna. Jag protesterade nästan direkt för jag tycker det går för fort fram. Jag har tidigare haft hörapparat ja, men aldrig tänkt på ljud och sånt hur det låter, utan att man bara hört ljud och bara letat efter var ljudet kommer ifrån. Men Erik var inte i nåd och ville inte lyssna på mig för han sa att det var viktigt att träna ljud på en gång för att träna hjärnan så att den blir van att höra ljud. Jag tyckte det var helt otroligt, att man vips fått processor och sen genast ska träna på ljud är något jag tycker bör ändras. Man behöver smälta in, se runt omkring, lära sig ljudet, vänja sig och allt innan man ska börja träna.
Trots allt så började jag träna ljud och till min förvånning fungerade rätt bra. Jag klarade skilja på korta och långa ord, färger och när Erik läste olika historier och sånt för att försöka hänga med. Det gick rätt bra och jag är imponerad på mig själv.
Nu på onsdag ska jag tillbaka till Huddinge och ändra på ljud samt träna och träffa kuratorn därefter blir det lite lugnare för min del.
Mina barn tycker det är spännande att jag hör en hel del. Flickorna testar mig mycket och då kan det bli irriterande, men de gör väl det av nyfikenhet.
Jag berättar sen hur det går för mig framöver.
Vill tacka Ingela som var med mig och hon var min stora stöd. Är så tacksam att du finns vännen min.
Addie
Tisdag den 25 april åkte jag tidig på morgonen till Flemingsberg för att sedan gå till Huddinge sjukhus. Jag träffade min väninna, Ingela som fick äran att följa med mig och jag var nervös och magen pirrade.
Vi träffade först min läkare, Anders som kollade om allt läkt sig och hur det gått och allt var bra. Jag frågade om min smak som jag tappat sen efter operationen och han sa det var vanligt att en del tappar smaken men att det kommer tillbaka. Nu har jag fått tillbaka smaken så det är härligt att man kan njuta av mat.
Efter träffen med Anders så träffade jag ingenjören Martin som förklarade vad som kommer att hända. Vi testade olika ljud och i början hörde jag inget ljud och man började nästan få panik, men sen kom ljud och vi testade olika fram till den nivån jag ska träna på. Det är svårt för döva som aldrig hört ljud hur ljudet låter, men det är som en vass föremål, stål eller nåt man sågar på en stål eller så, det var inga snälla ljud. Jag hörde bara röster och klackande skor, men det är nog för att så hörde jag innan med hörapparaten så det kommer att ta tid att lära sig nya ljud. Hör inte allt som bilar eller alla ljud utanför, men med tiden lär jag mig och jag hoppas vänja mig vid det.
Efter mötet med Martin skulle jag träffa Erik som arbetar som pedagog. Nästan direkt skulle jag träna på ljud och lyssna. Jag protesterade nästan direkt för jag tycker det går för fort fram. Jag har tidigare haft hörapparat ja, men aldrig tänkt på ljud och sånt hur det låter, utan att man bara hört ljud och bara letat efter var ljudet kommer ifrån. Men Erik var inte i nåd och ville inte lyssna på mig för han sa att det var viktigt att träna ljud på en gång för att träna hjärnan så att den blir van att höra ljud. Jag tyckte det var helt otroligt, att man vips fått processor och sen genast ska träna på ljud är något jag tycker bör ändras. Man behöver smälta in, se runt omkring, lära sig ljudet, vänja sig och allt innan man ska börja träna.
Trots allt så började jag träna ljud och till min förvånning fungerade rätt bra. Jag klarade skilja på korta och långa ord, färger och när Erik läste olika historier och sånt för att försöka hänga med. Det gick rätt bra och jag är imponerad på mig själv.
Nu på onsdag ska jag tillbaka till Huddinge och ändra på ljud samt träna och träffa kuratorn därefter blir det lite lugnare för min del.
Mina barn tycker det är spännande att jag hör en hel del. Flickorna testar mig mycket och då kan det bli irriterande, men de gör väl det av nyfikenhet.
Jag berättar sen hur det går för mig framöver.
Vill tacka Ingela som var med mig och hon var min stora stöd. Är så tacksam att du finns vännen min.
Addie
