Addiswa

Jag har funderat mycket det här med min vän, Annemaj som skriver mycket om sin syn och hur hon känner och upplever. Jag är väldig imponerad av hennes skrivelse att jag tittar ofta in på hennes blogg så ofta det går.

Hon har på något sätt inspirerat mig så att jag ska berätta om min hörsel. Jag har tidigare berättat att jag förlorade hörseln vid ca 12 år, min mor tror att jag var lätt hörselskadad några år tidigare så det är svårt att faställa när jag hade normal hörsel.

När min hörsel blev sämre så hade jag svårt att acceptera det. Min familj accepterade det nog snabbare än mig som jag tidigare har skrivit här. De ville gärna teckna medan jag ville de skulle dölja det. Vet inte riktigt när jag började acceptera att jag hörde dåligt, men tror att jag gjorde det när jag pluggade i USA. När jag studerade som utbyttes student på Model Secondary School for the Deaf fanns det ett ämne om hörsel och dövhet och det var nog genom den jag accepterade att jag var gravt hörselskadad/döv. När jag pluggade på Gallaudet Universitet, USA så fanns det många ämnen om dövhistoria och mycket mer vilket stärkte mitt själv förtroende och att jag verkligen ska vara stolt över vem jag är och att jag ej hör.

De senaste 10 åren har jag inombords börjat fundera över min hörsel och jag använder hörapparat, men hör inte 100% med den. När jag kom hem till Sverige från USA för 10 år sen så började jag ganska snabbt vara aktiv i dövrörelsen och arbetade mycket om dövfrågor, politik och mänskliga rättigheter. Jag har fått så mycket kunskap om allt jag arbetat med vilket jag kan skatta mig lycklig.

Inombords växte mina funderingar kring CI (Cochlea Implantat) CI började öka i samhället. För er som inte vet vad CI är kan gå in på www.cochleaimplantat.se. Det har inte varit så lätt för mig, för just på den tiden var dövrörelsen motståndare till CI och det vållade hetta debatter om CI på barn och mycket mer. Jag förstår många döva som är oroliga när en ny teknik går framåt. Det var mycket snack om det när döva på 50-60-70 talet måste ha hörapparat eller att man måste prata och inte teckna och det var nog ungefär samma reaktion mot när CI kom. När många döva var motståndare till CI vågade jag inte tänka på mina egna funderingar eftersom jag själv var aktiv i dövrörelsen så var jag tvungen att följa i demokrati anda att få andra förstå om CI och vad vi tror på.

De senaste åren har jag funderat mycket om CI och nu de sista 1-2 åren har jag ökat och börjat våga forska kring CI och se om det passar mig. Min granne. J opererade sig för lite mer än ett år sen och det är genom honom jag vågat ta steget att fundera på vad jag vill göra. Tack för att du finns, J och du har gett mig kraft att våga tänka på mig själv och inte lyssna på andra.

Jag tog kontakt med hörselvården och sen har vi diskuterat och träffat flera gånger. Den 21 December åkte jag till Huddinge Sjukhus och träffade CI teamet tillsammans med min mamma och genomgick olika tester som bla hörselprov, avläsning, diskutera med läkare som gav mig mycket information om CI och träffade kuratorn. Detta har gjort att jag nu gjorde mitt beslut - jag ska genomgå CI operation och det kändes en bra känsla att jag kunde fatta beslut.

Jag kommer att skriva här vad som händer och hur utvecklingen går.

Jag har bara berättat det här för mina närmaste vänner och min familj. Menar då de vänner som inte går och berättar det vidare till andra. Men nu har jag stärkt mitt självförtroende och är redo att låta andra veta om vad som kommer att hända mig - Det är ju jag som bestämmer - det är ju jag som ska må bra och fatta mina egna beslut.