Addiswa

Har inte varit inne här på flera dagar nu...

Det är för att jag flyttat till en större lya - jätte skönt att bo så stort som det är. Det är en hel del möbler man behöver, men det är ingen brådska att fixa fram det. Flickorna är lyckliga över sina egna rum och jag hoppas det blir mer lugnare på kvällarna för nu finns det ingen orsak att skrika på varandra som de gjorde innan..

Det är dock lite kallt i lyan, men med tiden så vänjer vi oss vid det. Tände brasa för första gången i går och det var mysigt.

Nu är edt bara en sak som jag måste lyckas ---- Att sälja radhuset...

Må mina önskningar falla till sann dröm ..... att lyckas sälja den här månaden..

/Addie

Är på Centralen och försöker få tiden att gå fortare genom att kolla lite mail här och sen skriva lite om hur dagen varit på Huddinge Sjukhus.

För en tid sen berättade jag att jag beslutade att genomföra CI operation. Jag vaknade tidigt i morse för att ta tåget till Flemingsberg och vidare till sjukhuset för att träffa läkarna, pedagog och hörselingenjör.

Jag är nöjd med dagens möte och nu börjar tiden närma sig till en operation. Jag fick gå igenom och bestämma vilken typ av hörapparat jag vill ha. Det finns 3 typer av hörapparater som görs av USA, Australien och Österrike. Jag valde den som kommer från Australien för där fanns det inbyggd hörselslinga vilket inte gjorde på de två övriga som fanns. De flesta som bestämmer sig att CI operera sig väljer just den modellen som jag tog. Jag fick även träffa en hörselpedagog som berättade vad som kommer att hända efter man fått sin CI och till slut träffade jag läkaren Anders och vi diskuterade om vilken sida jag ska genomgå operationen. Egentligen skulle han testa mina hörselnerver, men efter att vi diskuterade och att jag sa att jag alltid använder den högra sidan med hörapparat så tycker jag att det är bäst att operera just den sidan. Anders höll med och sa att det var så han tänkte också eftersom man kunde se på diagram att jag hör bättre med högra örat med hörapparat än vad jag gör med den vänstra. Så jag jublade att jag slapp genomgå test för min hörselnerv. Enligt de som genomgått det har de sagt att det gör så ont så ont och jag giller egentligen inte smärta så jag var jätte glad att jag slapp få göra det.

Nu börjar det hända saker och fick veta att jag kommer operera mig i slutet av mars och därefter blir det en tuff period, men jag kommer klara det och jag tycker det ska bli spännande men samtidigt får jag inte ha höga förväntningar.

Nu ska jag avsluta här och köpa något gott innan jag ska hinna med tåget tillbaka till Örebro.

Ha en skön helg ni läsare som tittar förbi här.

Några har mailat och frågat mig hur det blir med Pigslottet som lägenheten jag nämnde tidigare blir.. Jag skrev på kontraktet och i dagarna flyttar vi så ni kan tänka er hur det är hemma.. Jag hoppas bara på att jag hittar en köpare som vill köpa bostadsrätten --- Nervös är jag och sover dålig på nätterna.. Men det ska gå --- måste lära mig tänka positiv!.

Just nu känner jag att jag har två helvilda prinsar!.

När mina flickor var små var de som söta prinsessor, speciellt min äldsta, mellan prinsessan var en blandning av pojkflicka och var nog
lite vild av sig, men inte allt för vild. Det är lite annorlunda att uppfostra flickor och pojkar för det ser jag definitivt om jag ska säga så om mina barn.

Prinsarna är 2 1/2 och 1 1/2 år gamla så det är bara 12 månader mellan dem och nu har lillprinsen nästan hunnit ikapp storprinsens längd så snart kommer folk att tro de är tvillingar - många har ju redan undrat om de är det.

Till skillnad mellan pojkar och flickor så anser jag att mina prinsar är full av liv, men också väldigt vilda av sig. De kan liksom nästan hoppa på varandra, busa på ett grabbigt sätt men samtidigt kan de vara lite för hårda mot varandra och även mot mig eller systrarna.

Nu tycker jag att det har börjat bli lite värre och när de gör något dumt så är det självklart trappan som gäller - timeout som jag kallar det. Där får de sitta i några minuter beroende på hur olydiga de var. I början grät de av förtvivlan när de fick sina straff men inte nu längre. När de får straff och ska sitta på trappan så kan ni tänka er att de sitter gärna och flinar och frågar om det snart är klart. Gissa om det kokar i mig ibland. De kan liksom glo på mig och tro att de är så coola när de sitter där. Givetvis sitter de aldrig samtidigt på trappan det är alltid något de gjort före eller efter varandra.

Jag har slutat att ge dom sötsaker för får de socker i sig så brakar helvehetet loss så det gäller att ha hårt koll på dem. Men nu känns det som om gränsen är nåd och mina flickor sa idag: snart ringer vi supernannyn för att få vett på lillbröderna...

Jag har sett Nanny akuten på tv men så där är inte mina grabbar om man jämför med skrikande ungar som kastar grejjer, drar i hår eller så på tv. Jag anser att jag är en mamma som är sträng med stränga regler och vet vad som gäller. Men grabbarna tänjer gärna gränsen på mig och det kan vara tuff för både mig och flickorna. Mina flickor var definitivt inte som prinsarna som små de var mycket lättare att hantera. Självklart finns det små flickor som också kan gå över gränsen så man ska ju inte tänka att det är allt för skillnad mellan pojkar och flickor.

Nu hoppas jag att ni som läser det här kanske kan vara mina supernannies och ge mig tips på hur man ska få bukt på mina vilda o söta prinsar. Snart vågar man nästan inte ta dom till vänner eller så för jag blir alltid rädd om de ska börja bli vilda av sig hos dem.

På dagis är de som prinsar ska vara och personalen säger att de är så snälla och sa rara!!!!!... Suck säger jag bara som mamma.

Som liten minns jag att vi som barn åt mycket nyttig mat än vad våra barn gör idag. Jag minns att mor min kokade fullkornris, fullkorn spagetti eller makaroner och fixade mat som var bra för vår hälsa. Min mor stod gärna i timmar och fixade mat som vi i familjen njöt av sen vid bordet och åt.

I dag är det nog mycket annorlunda för många av oss. Det finns snabb makaroner, ris som går fort att bli klar, färdig pizza och mycket mer. Vi är allt för mer stressade än vad våra föräldrar var när vi var små. All tid ska hinnas med i planeringen och då gäller det att äta snabbt och enkelt. Jag har inget minne av att mina föräldrar tog mig och mina bröder till någon pizza eller gick till någon restaurang, de ansåg att sånt var skräp och att det var bättre att äta hemma istället. Det har hänt enstaka gånger att när de är på besök hos oss och när vi är på stan och tittar så klagar barnen att de är hungriga och då är det som vanligt Mc Donalds som gäller och jag vet att mina föräldrar inte är så förtjusta i det, men vad gör man när vi lever i ett sådant samhälle idag? Jag själv tycker det är enkelt att äta på Mc Donalds eller kanske på någon Pizzeria när barnen blir hungriga. Man blir inte så stressad sen när man kommer hem efter man varit på stan. Det är så sällan vi äter ute så det är helt okej för min del.

I dag har jag iallafall börjat ändra på våra kostvanor hemma. Jag har börjat koka fullkorn ris, fullkorn spagetti och börjat handla mat som är mer nyttigare. Barnen har inte protesterat och tycker det är spännande med lite annorlunda mat. Jag har även börjat laga Wok mat med mycket Thailänska rätter och det är en höjdare hos barnen och de äter och njuter av det och då tycker jag det är roligare att laga mat.

Det skrivs så mycket om att allt fler barn blir fetare i lägre ålder på grund av all utbud som finns i samhället. Vi rör på oss allt för lite och det är kämpigt att få barnen ut från huset så att de kan leka ute. Jag försöker göra så att vi får en bättre hälsa och välfärd.

Förra veckan var jag på föräldrarmöte och jag får alltid blandade kännslor när mötet ska ske. Det finns många orsaker till att jag har de känslorna. Det kan vara så att man upplever osäkertheten, utanförskap, hur jag ska agera och mycket mer. Att vara döv mamma till 4 hörande barn är toppen men det finns vissa stunder i livet som jag tycker att det är tufft då man ska upp till bevis att jag är precis som alla andra föräldrar som har barn i samma klass som de.

Jag kom som vanligt till klassrumet i god tid för att få bra plats och så man vet var tolkarna ska stå. Satt en bra stund och väntade tills föräldrar började komma. Jag började granska föräldrar som kom och satte sig på de bord som fanns. Några vågade hälsa och säga hej och de övriga sa ingenting utan att bara gå förbi mig. Det som är intressant är att det var väldig många föräldrar som pratade med varandra, några kramade, några hejade som om de kände varandra eller kanske umgås de privat. Jag kände bara till två mammor vars barn som min dotter umgås med då och då och en av dom sa hej medan den andra var lite osäker på om hon skulle hälsa eller ej.

Min dotter går på en privatskola och där går elever som bor på olika platser inom Örebro Län, en del bor i Kumla och Nora som min tös. Många av barnen har inte gått i samma klass eller gått på samma dagis/förskola som små så alla är nya detta läsår. Det som är intressant är att trots att alla barnen bor på olika platser och ej gått samma klass tidigare så kunde man inte ens se skillnad på att de verkligen har gjort det för det var väldig många som pratade och hade kul.

För mig som mamma och som är döv känns det jobbigt att vara utanför och inte prata med någon. Givetvis kan jag gå fram och presentera mig och lära känna dom då jag har tolk, men varför är det alltid jag som ska gå fram och ta det första steget?. Så är det alltid för många av oss döva, vi måste ta steget annars vågar andra inte gå fram och hälsa eller lära sig att det går att prata med en döv eller hörselskadad person.

Det gick iallafall bra på mötet gick ju dit för min dotters skull och för att få information. En sak som är bra om skolan är att föräldrar har en obligatoriskt utbildning om "Att växa tillsammans" som skolan ordnar till föräldrar vars barn går på deras skola. "Att Växa tillsammans" handlar om dagens ungdomar, utbildning, konflikt i hemmet och mycket mer. Jag gick på den kursen när min äldsta började på skolan första gången och man fick kontakt lite med föräldrarna. Tänkte skipa den här kursen, men bestämde att gå på den också för att komma närmare föräldrarna.

Jag har tidigare gett en broschyr om Döva föräldrar till hörande barn som varit till stor hjälp för lärare och rektor på skolan men funderar om man ska ha någon liknande brochyr till föräldrar som är så osäker på hur de ska bemöta en döv person.

Ska fundera och kolla med flera vänner hur de känner sig på föräldrarmöten.

Trots allt är jag glad över mitt liv - men det är alltid något man får kämpa för att känna sig delaktig till 100% - då menar jag det som är runt omkring mig som mamma till fyra hörande barn - en funktionshindrande person i samhället som även kämpar för sina rättigheter för att känna sig delaktig i samhället.

Helgen varit bra men det var jätte kallt ute bbbrrrrr.... Så föredrog att vara inne, men var tvungen gå ut och in med tvätten till tvättstugan.
Helgen var lugn och var mycket med barnen.

Bra saker jag gjort:

Lagt två fulla säckar med kläder som jag vidare sänt till Myrorna och Uff!

Försökt städa i förråden det är så mycket skräp där inne att man bara inte vill gå igenom alla grejjer men man MÅSTE ju!.. Iallafall gjorde jag rätt mycket och det är en hel dej grejjer kvar att göra.

Städat lyan

Svarat några mail

Lärt mina barn att tycka om Thaimat.. De åt faktiskt mycket wokmat idag
och impad blev jag för det fanns mycket grönsaker i maten.

Försöker tänka på dåliga grejjer man gjort, men än så länge har jag inte gjort något som jag fått ångra.

Nu är det en ny vecka imorgon och jag räknar faktiskt dagarna till sportlov......

Addie

blivit taggad av NordGold så nu ska jag försöka mitt bästa att se i mig vad för ovanor jag har.. Och att hela Sverige ska veta det uj uj!!.

1. Jag är väldig duktig på att lägga viktiga papper eller någon sak som är viktigt att komma ihåg på väldigt ovanliga ställen. Så ni kan ana hur det blir när man ska leta efter dom när man behöver det. Dock inte räkningar för dom lägger man på en fack och tack och lov för det!

2. Bokar jag tvätt så är det typiskt nog att jag går in till fel tvättrum så att det blir lite liv när den andra eg har bokat det rummet och jag ska ha den andra!. (Det löser sig ändå alltid till slut)

3. Jag låter väckarklockan ringa väldigt många gånger på morgonen innan jag stiger upp eller ungarna kommer och väcker mig!

4. Är rätt klantig av mig och kan göra pinsamheter enligt döttrarna.

5. Får jag mail eller brev av vänner kan det ta evigheter tills jag svarar.

6. Säger ofta mina barns namn fel till fel person!! som t.ex Athina säger jag Channie eller så kan jag säga till och med Donna till Channie fast vår hund heter Donna!!!..

Superduper svårt att tänka mer!! men det här är lite av mina ovanor